Aftonbladet – 13 december 1872, sida 2

jen verkan detsamma skall åstadkomma, då 1 1an knappt kan begära att alla de storals ch mångartade affekter, åt hvilka uttryck l: lr skall gifvas, skola kunna erhålla till-, Brlig relief. Den senare frågan får natur-c lzen först vid dramats uppförande sin lös-s Inag. Den förra åter besvarades nyligen ili Jen artikel i Stockholms Dagblad, hvilken t I vitaga oss friheten att till en del ätergifva, li Jenr den innehåller upplysningar, som utan 4 tvivel med nöje, om ock ej ett oblandadt,: skia mottagas af alla den stora dramatur-: gen vänner och beundrare. Jen bearbetning af Richard III, som näst-c kormande måndag skall gifvas på Stora ll teatrn, är verkställd af Hedberg, efter en engisk bearbetning at Colley Cibber, med Idelv; begagnande af den, efter hvilken Istyclet gifvits på Tysklands större scener, men ned bibehållande i allt väsentligt af Hagbrgs svenska öfversättning. Den en-! gelsk: bearbetarens verk har i Shakspeares ! eget ädernesland spelats af de utmärkta ! skädevelarne Edmond Kean, Charles Kean ! och Femble och är således sannolikt mön-! stergilig. ; 1 t E 1 J 4 j Den vigtigaste förändring, som denna bearbetnig företer, lär vara, att sista akten af skåespelet Henrik VI, tredje delen, lär inflttad som inledande framställning i Richad TII:s första akt. Detta kan förefalla vågadt, i synnerhet om hela denl! femte uten af först nämnda skådespel tagits in 1ed Coventry-scenen, slagfältet vidl Barnet ch slätten vid Tewksbury samt se! I dan moret i Towern, men vi förmoda, attl:i blott en !el deraf fått plate i Richard III:s l: Jförsta alt för att pb detta sätt lemna en I nyckel til Richards karakter, hvilket torde vara nödvindigt för den stora del af publiken, som icke känner trilogien Henrik l: I VD, och så fall kan ånordningen vara berättigad. ; od ). Vidare lra Edvard IV:s, hertigens af Clarence oc drottning Margaretas, Henrik VI:s enhs, roller vara uteslutna ur bearbetningen, wvaraf följer, att Edvards sjukdom och död samt Clarences mord blott omtalas, i stället för att de i originalet framI ställas på skideplatsen. Den svenske belarbetaren lär okså, i likhet med hvad fallet är på Tyskands scener, bafva uteslutit Richards frierit fjerde akten, då han hos drottning Elisabth anhåller om hennes dotters hand, hvart!l skälet lär vara, att detta frieri, som kan!anses som ett upprepande Jaf den scen i viIra akten, då samme man friar till Anna, ati icke ringa grad uppehåller handlingens frambtskridande. På detta sätt :oncentrerad, lär pjesen komma att upptag: endast något öfver tre Ttimmar eller den bs oss vanliga tiden för lett större skådespe! och, såvidt vi kunnat finna af de oss meldelade upplysningarna, har icke något för lichards karakter egentlligt psykologiskt vigigt likväl behöft uteIslutas. Kungliga teaerdirektionen har sannolikt ansett, att en på sådant sätt verkställd bearbetning är :tt föredraga framför att alldeles icke gifva ett skådespel af så Thögt värde, och vi vikj. boppas, att resultatet verkligen blir sådmmt, att direktionen Tfår rätt i sin förmodan. Hon kan på förhand hafva att åberopa sig på bearbetningen af En Vintersaga, hvilken mottagits med så stort bifall. ) Huafvudrollerva i styckt äro på följande lsätt fördelade: Richärd uttires af hr Swartz; Richmond af hr Elmlond; Tenrik den sjette laf hr Dörum; Buckingham af hr Hanson; lAnna af fru Hwasser; Tlisabeth af fru ISwartz; hertiginnan af Yori af fra Palm. Hr Angust Söderman hir till stycket komponerat en karakteristisk musik, och till andra, fjerde och femte akteria äro nya dekorationermålade af hr C. Jinsson. Tteatermaskineriet äro några förändringar vid. tagna, enär för andarnes franträdande ett lannat gätt kommer att anvindas än de ;I gamla vanliga luckorna i teatergolvet. Så långt Dagbladet, för hvars upplysningar vi äro tacksamma, på sammi gång det faller oss svårt att biträda dess omdöme rörande lämpligheten af de vidtagna förändringarna. Hvad angår upptagandet af nägon del af sista akten af Henrik den sjette, tredje delen, kunna vi ej dertill finna något tillräckligt motiv. En del af storheten i skådespelet Richard den tredje ligger just i den hänsynslösa öppenhet, med hvilken hufvudkarakteren genast i första scenen exponerar sig sjelf, och det är svärt att ltänka sig att det skulle kunna vinna något på en annan början, Sant är väl att mänga häntydningar på föregående händelser förekomma, för hvilkas rätta uppfattning känneIdom om Henrik den sjette kan vara af vigt, men detta dock mer ur historisk synpunkt, Jän för insigten i de handlande karakterer nas motiv. . Vida betänkligare förefaller oss dock uteslutandet af hela konung Edvards, Clarences och drottning Margaretas partier, synnerlil gast det sistnämnda, hvilket i tragisk kraft knappt gifver Richards mycket efter. Till följd af dessa uteslutningar försvinna scenen I mellan Gloster och Clarenca i första akten loch den stora försoningsscenen i början af landra, der Gloster berättar att Clarence är j mördad. Kan man verkligen påstå att intet för Richards karakter egentligt psykologiskt vigtigt behöft utesl ,. oaktadt -Ide tillfällen till inblick i hards falska I spel med bröderne, som dessa båda scener T gifva, alldeles gå för åskkdaren förlorade. II den senare af. dessa scener knytea dessIT utom mellan Richard och Buckingham det band, som under fortgången af skådespelet blifver af stor vigt. Uteslutandet af Clarences mord deremot är visserligen en poetisk förlust, men inverkar ejj störande påj handlingens gång. Bortskärandet af drottning Margaretas karakter beröfvar skådespelet tvenne af dess Jallra största och betydelsefullaste scener, nemligen den tredje i första och den fjerde i fjerde akten. I den förra af dessa är det Isom Margareta i en slags profetisk extas förutsäger de olyckor, som vilddjuret Richard skall framkalla öfver hvar och en, ej blott som bekämpar honom, utan ock som smekor djefvalen. Den senare, det märkvärI diga uppträdet mellan drottningarna MarIgareta och Elisabeth samt hertiginnan af I York, Richards moder, hvilken Hagberg, som i sina anmärkningar i allmänhet nöjer sig med att blott på kortaete sätt antyda storheten hos Shakespeare, kallar ett non plus ultra af tragisk storhet, är måhända den största scen, som någonsin blifvit skapad, hvarför dess uteslutande är den gsrymmaste förolämpning mot Shakespeare och hans verk, till hvilken man har svårt att löfvertyga oss att någon engelsk bearbetning kan hafva gjort sig skyldig. Lägger man härtill att det derefter följande frieriet till I Elisabeths dotter är uteslutet, så kan man känna sig frestad att fråga om den så behandlade Richard den tredje verkligen kan gifva sig ut för Shakespeares. Dagbladet förklarar visserligen att detta kan anses för ett upprepande af frieriet till Anna, en förklaring som vi icke tro att någon Shakaspeare-kännare kan gilla. Här, om någonJsin, har ondskan i sin hänsynslöshet, med afseende å de medel, hon för sitt ändamål begagnar, sprungit öfver alla gränser, ty man måste komma ihåg att, då Richard Å j