Aftonbladet – 13 december 1872, sida 2

nan han erkände att landtlifvet syntes honom alltför enformigt och jordbruket ej passande för hans smak. Ingalunda, sade han, att han åter skulle beträda en lastbar och oredlig väg, — men han funderade på att slå sig ihop med några kringresande konstmakare, och vid detta yrke är han, som vi tro, ännu fästad. Ibland har han varit sedd tillsammans med en i Canada kringströfvande cirkus, under benämningen: Den starke jätten; ibland som Den mexikanske eldätaren; men man påstår att han nu kommit sig så pass upp, att han förevisar ett bonom tillhörigt sällskap Dansande hundar, En person i denna berättelse fins ej mera — mr Niklas Pentweazle. Sedan hans stora företag så komplett och ohjelpligt ramlat, återvände han till sitt gamla lif och yrke, och började ånyo besöka polisdomstolarna, i hopp att öfverkomma något orättfånget gods af lagförda förbrytare. Men han fann att den gamla företagsamheten hos honom blifvit qväst, och efter nägra misslyckade försök drog han sig förbittrad tillbaka, En kort tid efteråt, då hans städerska om morgonen kom in, fann hon honom död i bädden. Hans stora kontobok låg framför honom, uppslagen vid den sidan der han insatt tidningsberättelsen om den ryktbara guldstölden, Under densamma funnoz två ord skrifna med den lille mannens egendomliga handstil; de voro: Orättfånget gods! Hvad var hans mening med dessa ord? Hade hans rättskänsla i sista stunden så pass vaknat att han erkände det emot lag och heder stridande i det yrke hans kunder. tjufvarna och han sjelf drifvit; eller voroej orden dikterade af en, ända in i dödsstunden lefyande förbittring öfver att han blif