Aftonbladet – 11 december 1872, sida 2

SLVUBRVUR den 11 Dec. Man öfverraskados i gårdagens Posttidning af ett balfofficielt meddelande — hvars ordalydelse äterSnnes på annat ställe i bladet — att utrikesministern grefve v. Platen i går inlemnat sin afskedsansökan, efter en konselj, i hvilken frågan om organisationen af sjöförsvarets militärpersonal förevarit. Man torde kunna af denna uppgift sluta, att i den nämnda konseljeni K. M:t fattat sitt beslut-angående den af.1871 års riksdag ifrågasatta förening af sjövapnets begge begge kärer, och att en sådan förening blifvit besluten, Grefve v. Platen, hvilken såsom bekant är på sin tid genomdref personalens delning, synes: ha ansett sig icke böra fortfara att tillhöra en regering, som i en fråga, med hänsyn till hvilken grefven. tagit en så bestämd hållning, omfattade fsigter, dem han icke kunde dela. Vi fatta och respektera denna grefve v. Platens uppfattning af sin ställning, ehuruväl vi ingalunda kunna inse, att de konstitutionella sedvanorna gjorde det till nå got nödtvång för grefve v. Platen att med anledning af det beslut, som vi förmoda hafva blifvit fattadt, nedlägga den portfölj, han nu innehade. Grefven var nemligen för närvaraude icke chef för sjöförsvarsutan för utrikesdepartementet, och han behöfde således hvarken bära ansvaret för den ifrågavarande åtgärden, under förutsättning att han till statsrådsprotokollet anmält sin skiljaktiga åsigt, eller taga någon närmare befattning med de af beslutet härflytande verkställighetsåtgärder. Men då vi sålunda anse, att en konungens rådgifvare, i den ställning hvari grefve v. Platen nu befann sig, icke nödvändigt behöfde afträda till följd af ett beslut, som rubbar det system han förut såsom chef för ett annat departement genomdårifvit, så är det naturligtvis under förutsättning, att han icke längre skulle anse detta systems vidhållande vara af den stora betydelse, som det hade på den tid då det genomfördes. Och för en sådan åsigt finnas, enligt vär tanke, ganska goda skäl, I afseende å sjökrigsmaterielen hafva förhållandena utvecklat sig i en riktning, som ingen kunde förutse på den tid, då förslaget om personalens delning framställdes och genomfördes, Och: resultatet af de inträdda förändringarnahar! blifvit, att vi nu natärnödvändigt äro hänvisade till det kustoch skärgårdsförsvar, som delningen afsåg att skydda mot den styfmoderliga bebandling, som kom det till del, så länge bemödandena på vissa håll ännu alltjemt voro företrädesvis riktade på åstadkommande af en stor sjögående flotta. Af det yttrande, som afgafs af grefve von Platen då frågan om afiåtande af riksåagens. ofvan omförmälda skrifvelse behandlades i Första kammaren, framgår väl. att grefven fortfarande ansåg delningen vara nyttig, men han tillade slutligen några ord, som antydde att den tidpunkt kunde komma, då Sveriges sjöförsvar borde ordnas på en kår. Han nppställde visserligen för detta med gifvande vilkor, som väl icke ännu blifvit och säkert icke på länge, om ens någonsin, blifva i allo uppfyllda, i det han förklarade, att dertiil i första hand hörde, att nationen skulle förlika sig med den tanken, att Svetiges örlogsflotta aldrig mera skall synas utom Nordsjön, och att sedan i de mest bestämda ordalag begelutes, att sjöförsvaret skall uteslutande inskränka sig till det för landets försvar nödvändiga, eller ett skärgårdsartilleri, med hufvudstation i eller nära Stockholm, såsom vår under alla förhållanden ömtåligaste punkt, med depoter i Carlskrona och på andra lämpliga ställen å rikets kuster, möjligen) under en med landförsvaret gemensam chef; men det är otvifvelaktigt, att vi icke så obetydligt närmat 083 till en ställning sådan som den grefve v. Platen i dessa sina förbehåll tecknade, och att det nu allmänt nog medgifves att vi måste egna oss åt kust och skärgårdsförsvaret såsom hufvudsak. Det är detta förhållande, som gifvit oss anledning antaga, att grefve von Platen möjligen icke vidare skulle ha fästat så stor vigt vid delningens apprättbällande, att han skulle af ettimotsatt riktning gående K. M:ts beslut föranledas att lemna sin plats i regeringen. Erinrar man sig de omständigheter, under hvilka grefven inträdde i rådkammaren, så förefaller det emellertid sannolikt, atthan icke ogerna omfattat en anledning att återvända till privatlitvet, som han lemnade endast, för att förbjelpa regeringen ur den förlägenhet, hvari de många fruktlösa bemödandena att finna en efterträdare åt grefve Wachtmeister hade försatt henne. Ärdenna vår förmodan riktig, så medgifva vi att beglutet rörande sjöförsvarets personal erbjöd ett lämpligt tillfälle för grefven attinu draga sig tillbaka. Några mera genomgripande åtgärder inom det departement, som nu varit grefve von Platen anförtrodt, har han, oss veterligen, icke hunnit genomföra. Huruvida han förberedt några sådana, torde man väl erfara vid instundande riksdag. Befordringarna på den diplomatiska banan hafva under grefvens embetsförvaltning) gått i de traditionella spåren. Konsulsutnämningen i Helsingfors har gifvit anledning till den förI modan, att den stått i samband med en tillämnad indragning af generalkonsulatet i Helsingfors, en sparsamhetsåtgärd, som väl är riktig och lofvärd i och för sig, men som väl torde ha kunnat vidtagas utan atten af de vigtigaste och ur flere synpunkter mest grannlaga konsulsplatserna skulle i och för ändamålets vinnande behöfva beklädas med en olämplig person. Att nägra brydsamma eller ömtåliga förThållanden i afseende på landets ställning till främmande makter tagit grefve v. Platens uppmärksamhet och omsorger i anspråk, Ihar man ingen anledning antaga. Att han med värdighet uppburit sin rang såsom statsminister för utrikes ärendena, derom äro Imeningarne icke delade.