Aftonbladet – 11 december 1872, sida 2

ma bröto nu åter fram och hon gret en stund af allt sitt hjerta. Ja, Martha, detta är i sanning goda py: heter för dig, sade Ellen; men hura var det med hans återkomst? När tror du han kan vara här? Om han var vid Truro i går middag, skulle det inte alls förvåna mig att han kom nu på natten; det vore alltid säkrara för honom att vara ute sedan mörkret inträdt, på det han ej må bli igenkänd. q Detta gör mig så mycket fastare i mitt beslut. Kom, låt oss gåls Ursägta mig, miss Ellen — ni säger att ni sjelf måste tala med Georg. Törs jag fråga hvarom? Det kan jag ej yppa för dig nu; du kan likväl lita på att hvad jag har att säga honom, inte skall lärda honom till skada. Hur skulle jag. för ett enda ögonblick kunna tro något sådant, goda miss Bilen? Ingen som varit så god emot mig, som ni, skulle vilja göra honom skada. Men jag kan, som sagdt är, inte nu säga dig det — kanske, likväl, längre fram och dr skall du förstå att jag har rätt. Nu skall jag taga på mig hatt och kappa; gå förut ned i förstugan, Martha, och vänta mig der. Denne man, tänkte Ellen medan hon klädde på sig, skulle utan tvifvel berätta för sin hustru den strid som han hade med Frank och huru han för honom yppade hemligheten hvarest guldet blef nedgräfdt. I och med detsamma vore allt förrädt. Detta får ej ske; jag mäste uppbjuda all min förmåga för att hindra det. Inte heller tror jag att saken bör bli så svår; är han så förändrad som hans forne kamrat säger, sä skall han troligtvis låta tacksamhet för bevisad godhet emot hans hustru imponera på