Aftonbladet – 7 december 1872, sida 7

dem och i morgon bittida reser hon till LonoN. Jaså; hon kommer hit upp i qväll, sade du så? frågade Frank. Hur dags kommer hon? Så snart det blifvit skymning. Och hon fick riktigt papperen? Ja, hon tog dem med sig. Jag har aldrig känt mig så lätt om hjertat, som då jag såg paketet i hennes hand och hon lemnade detta hus. Godt; du har fått göra som du behagat i denna affär och följt din Londonväns räd. Gif inte mig skulden, i fall det går rasande. Det måste gå väl, Frank, Hvarför skulle det ej så? Ack, jag är naturligtvis inte klarsynt nog, för att våga yttra min mening, svarade han försmädligt. Då två slags jurister gifva sina räd, är det ej rådligt för en man sådan som jag, att säga ett ord. Jag har gjort hvad på mig berott och dermed slut. Han lemnade hastigt rummet. Ellens ögon fylldes af tårar, under det hennes blickar följde honom. Gifve bimlen att ombyte af vistelseort och resans förströelser mb verka godt på honom! sade hon. Jag har aldrig förr sett honom på detta vis. Hon steg upp och satte sig ned vid ett skrifbord i en fönstersmyg, för att skrifva det bref som mr Bradstock borde medtaga till mr Barnstaple. Under tiden hade Frank begifvit sig upp i sitt rum och gick der fram och åter, med raseri i sitt hjerta och ångorna af konjaken i sin redan förut sjudande hjerna.