Aftonbladet – 7 december 1872, sida 6

ort. Vi måste resa, Ellen! Vi måste resa straxt. Ja, käraste Frank! sade Ellen tröstande. Du vet att om två dagar resa vi och dröja borta för en tid åtminstone. Jag hoppas så säkert att det blott skall behöfvas ombyte af luft och vistelseort, för att du åter skall bli dig lik. Men nu måste jag tala med dig om något annat. Skulle det besväta dig att forst komma med mig in i matsalen och gifva mig litet konjak? sade han. Konjak, Frank ? Ja, det är enda medlet som gör mig något gagn, då jag är som nu. Jag hade två eller tre sådana här anfall utei Australien och då var konjak det enda som kurerade mig. Så kom då, sade dan unga flickaetn id hon öppnade dörren till förstugan oech d tillsammans gingo in i matsalen. Ellen upplåste skänken och Frank lyfte fram ett silfverställ, som innehöll spritdrycker. Det var tungt och massivt, och de fyra karaffinerna af slipadt glas voro äfven tunga; men det helas vigt var visst icke stor nog, för att verka så på Frank Scorriers krafter, som det gjorde. Sedan hän satt ifrån sig silfverpjesen, torkade han svettdropparna ur pannan och räckte fram sin darrande hand. Ser du hur eländig jag har blifvit, sade han; jag kan ej ens lyfta den der vjesen, utan att komma i ett dylikt tillstånd. O, att jag genast kunde resa bort rärifrån ! Han tog en bägare och fyllde den till välften med konjak. Jag skall ringa efter vatten, Frank, ade Ellen, i det hon gick öfver till rumnets andra sida,