Aftonbladet – 7 december 1872, sida 6

nat; i landsortsbladen läser man knappt något annat och det är intet slut på lofsånger öfver den der karlen som du och dina vänner skaffade hit ned som hennes sakförare. Han var mycket skicklig och dertill så utmärkt vänlig, sade Ellen. Han ville till exempel inte höra talas om något arvode — tänk blott på hvilken lång väg som han hade rest! Han förklarade sig vara mer än väl belönad genom den glädje som han lyckats förskaffa 0ss. Som han lyckats förskaffa dig, menade han väl, inföll Frank försmädligt. Han skall säkerligen inte säga så åt nästa tjuf som han kommer att försvara inför rätta. Kanske inte, sade Ellen och såg honom rakt i ansigtet. Frank Scorrier studsade. Jag hade inte väntat mig ett sådant stickord af dig, yttrade han med bitterhet. Ämnar du antaga ett sådant sätt emot mig, så tyckas vi komma att få en glad framtid. Du skall aldrig mera höra detta ämne nämnas af mig, Frank. De båda orden undföllo mig utan att jag hann betänka mig; men jag medger att din ton och ditt sätt plågade mig. Jag har redan sagt dig att jag ibland knappt är tillräknelig för hvad jag yttrar. Må så vara; men du är åtminstone ansvarig för de tankar som framkalla dina ord och de äro ibland sådana, attingen som har tillgifvenhet för dig, kan gilla dem. Du kom hem, förbittrad emot mrs Bradstock, som — jag måste tala rent ut till dig, Frank, efter ingen annan i verlden vill det — som fått lida hvad du förskyllat och utan knot tålt en mängd oförtjenta förödmjukelser; du yttrar dig försmädligt om mr