Aftonbladet – 7 december 1872, sida 5

Vi återkomma i dag enligt löfte till friherre Diibens uppsats i Svensk Tidskrift om den svensk-norska lappfrågan. Det är allmänt bekant, att Sveriges och Norges nomadiserande lappbefolkning af ål der haft en sedvanemässig rätt att flytta från ena riket till det andra. Så urminnes, som stundom antagits, har dock detta bruk ej varit: vandringar ned till norska kusten lära väl ej kunna påvisas tidigare, än från slutet af femtonhundratalet: När är 1751 gränsereglering mellan Sverige och Norge faststäldes genom den då afslutna traktaten; fick denna sedvana genom samma traktat och en dertill fogad kodicill, som i senaste tider blifvit mera flitigt åberopad, än till sitt verkliga innehåll undersökt, helgden af en internationel öfverenskommelse. Friherre Diben har, som vi tro, alldeles riktigt framhållit den hufvudsynpunkt. hvarifrån ifrågavarande kodicill bör betraktas. Ordalagen i kodicillens inledning om skälet för dess upprättande — på thet at lapparnes vanliga öfverflyttningar, samt then therföre betalande leija och jurisdietionen öfver the främmande lappar under bemälte öfverflyttningsuid, hädanefter icke må gifva någon anledning till oenighet och missförstånd, och man .therjemte klarligen må kunna veta, hvilka hädanefter såsom svenske eller norske lappar blifva at anse, samt huruledes med them uti alla tillfällen reciproce skall umgås, — gifva otvetydigt vid handen, att hufvudändamålet var rent politiskt, em internationel anordning, för att tillgodose hvardera rikets höghetsrävt och bestämma de undersåtliga förhållandena, hvaremot här föga var fråga om förhållandet mellan bofaste och lappar, eller om odlingens och nomadlifvets inbördes ställning, intressen och rättigher. Kodicillen tiger icke helt och hållet om denna sida af saken, hvaraf man väl kan draga den slutsatser, att någon erfarenhet af kollisioner, eller åtminstone anledning att förutsätta sådana såsom framdeles möjliga, redan då funnits. Men liksom en sådan erfarenhet, under förhållanden helt oskiljsktiga från nutidens, då ej kan ha varit särdeles betydlig eller oroande; så har också kodicillen ganska litet inlåtit gig på att reglera säker, som man dittills sett i allmänhet reglera sig sjelfva; och med det lilla, der härom innehåller, var den ändå allt för fjerrsynt och upptog onödiga bestämmelser, såsom den om lapprätt, hvilka gedan ej tillämpades, tydligen derför att de på lång tid ej voro behöfliga. Genom att förbise eller misskänna hufvudsyftemålet för kodicillen, har man under förhandlingarne i fjor kommit att i densamma inlägga en betydelse som den ej rimligen kan ega, så att man t. ex. på förhållandet mellan bofaste och nomader genom hårdragen tolkning velat tillämpa. bestämmelser, som uppenbarligen endast gälla båda rikenas nomaders lika inbördes rätt. Efter 1751 fortforo vandringarne och de bofastes kolonisation utsträcktes mer och mer, utan att på mer äd ett halft århundrade några sådana svårigheter förspordes, som i senare tider föranledt så mycket bekymmer. Först i andra årtiondet af detta sekel inträder en förändring: nomader och bofaste få mer och mer svårt att trifvas bredvid hvarandra på områden,. som: tillförene lemnat dem godt uttymme. Orsakerna äro flere; och olägenheterna höra ej alla till det nödvändiga onda, som man ej kan förutse eller rå för, som man måste taga såsom oundvikliga ledsamma verkningar af eljest i och för sig sjelfva riktiga och naturliga förhållanden och anordningar, utan äro. nog till en del följder af ett oförstånd och en likgiltighet, som detnu blifvit en sur möda att reparera, Vi skola något granska anpledningarne till de tvister och slitningar mellan bofoste och nomader, som sedan 1815 varit i tilltagande, som stundom röjt en mycket betänklig karakter, och som, derest ej genomgripande åtgärder snart vidtagas, hota med än värre förvecklingar i en snar framtid. Med stöd af handlingar i norska riksarkivet har professor J. A. Friis nyligen kdagalagt, att ända från: senare hälften. af sextonde århundradet till 1815 den norska befolkningen i Finnmarken vupphörligt var i äftagande, medan den lappska visserligen samtidigt växte; men ej med någon sådan fart, att ensamt derigenom trängsel kunde uppstå. Dertill kommer, att i dessa tider ännu lapparne hade mark nog för sig och sina hjordar i det inre landet och ej. hade samma behof som nu af kuststräckan, hvilken deremot de norske kolonisterne: då unteslutande sökte för fiskets skull. Prof. Friis anmärker, att ortnämnen visa; att norrmännen efterhand utbredt sig från de yttre xuststräckningarne till det inre landet, melan just motsatsen varit händelsen med lapparne. Man kan sålunda säga, att under dessa äldre tider lapparne och norrmännen faktiskt hade hvar sina områden. Men sfter år 1815 har den norska befolkningen Finmarken växt ofantligt, eller från 296 amiljer anförde år till 1749 familjer år 1865, medan samtidigt äfven lappbefolkpinsen ökats ej obetydligt, eller från 987 familjer år 1815 till 1556 år 1865. Ettexemvel skall äskådliggöra de förändrade för: vållandena. I slutet af förra århundradet. jestod dalgången längs Målselfyen eudast af ide skogar, men nu är den.bebygd ända upp not riksgränsen: Mäålselfvens pastorat i södra delen af Tromsö amt, bestående af 2 socknar, räknade 3379 invånare år 1865. Bj kan -man rimligen utan vidare beklaga ;ch ogilla, såsom obefogad inkräktning, lenna kolonisationeng utsträckning. I vissa lelar af Finmarken har den nog lika urninnes häfd och lika god rätt som nomadifvet. rn . Men om ingen rättsgrund kan uppvisas, wvarföre kolonisationen borde förhindras, så ix det å andra sidan tydligt, att den fått ortgå på ett planlöst sätt och medfört inräktningar, som varit till stort men för apparne och ej af verkligt behof påkallade ör nybyggarne, ock att häri ligger en hufrädsaklig grund till förvecklingarne. Man jar åt de senare onödigtvis anvisat mark ust der nomadens oumbärliga iyttväg går ram, och sålunda, enligt norska indre deAE AA ÅA mb nn ARA cm min mA RR