Aftonbladet – 6 december 1872, sida 3

— att tacka min omtanke att taga med kapp och peruk. Med afseende på herrar rät ledamöters förståndsgåfvor, känner jag miz viss på aut de inte skulle fästat hälften sä mycken vigt vid hvad jag yttrade, i fall jag hade stått der i sådana kläder sont vanliga, kristna menniskor bruka. Lyckligt var äfven att jag hade någorlunda reda på den der angifvaten och kunde gifva honom en liten del af hvad han förtjenade, ty hans tal gjorde starkt intryck på dem — verkligen ganska starkt intryck, och då han satte sig ned kände jag på mig, att jag fick uppbjuda alla mina krafter och att det ändå torde vare tvifvel underkastadt om vi skulle segra. Men det gick bra, och hvad vi nu ha att uppgöra ar ett ämne, som ej har att göra med lagen, men väl med rättvisan — två saker, som ni måbända inte tror så ofta äro åtskilda. Ni lofvade mig ett råd angående penningarna, sade Ellen. Just derom önskar jag tala med er. Jag behöfver inte säga er, som har sinne för heder och rättvisa, att pengarna genast må ste återlemnas. Naturligtvis; något annat kan inte komma i fråga, svarade Ellen. Jag förmodar att de ännu finnas i mr Scorriers händer? Ja, sade Ellen, troligtvis är det så. Han har aldrig sagt något derom, men jag tar det för alldeles afgjordt. Godt! De böra emottagas af honom och öfverlemnas till handelshuset — Blake comp. vill jag minnas — dit de voro remitterade Ja; men från hvem skall firman erhålla dem? inföll Ellen. Mycket riktigt frågadt, sade mr Barn staple; detta är just den kinkiga delen a affären. Naturligtvis skulle det hvarken g an för mr BScorrier eller för er eller mig eller er morbror att synas i denna affär. Jag såg från början att det skulle bli et kinkigt steg, men nu tror jag mig ha bittat på den rätta vägen. Pengarna böra lemnas af mrs Bradstock sjelf. (Forts.)