Aftonbladet – 6 december 1872, sida 3

Herrarne Womersley och Barnstaple återreste således till Polwarth House. Den gamle squiren vär mycket nöjd åt mrs Bradstocks frikännelse, särskildt derför att han visste Ellen skulle bli särdeles glad. Dessutom var den hederlige squiren rätt till fredsställd med sitt eget uppträdande. Visserligen hade man skrattat åt honom, emedan han antagit en tjenare utan rekommendation, men i grunden var detta en handling af menniskokärlek, som hans underhafvande skulle uppskatta rätt; det gjorde honom äfven en synnerlig fägnad att tänka på de berömmande häntydningar som mr Barnstaple yttrat angående Frank Scorrier. Mr Womersley erkände inom sig, att ehuru missnöjd han till en början blifvit öfver Franks bortresa, hade den i grunden varit till fördel; hade Frank sjelf varit närvarande, skulle mr Barnstaple icke kunnat yttra sig om honom på det sätt som nu skedde. Vid ankomsten till Polwarth House funno de bäda herrarne att den goda nyheten hun: nit fram före dem, ty Ellen stod ute på trappan för att helsa på dem båda och tacka den nyvunna vän, hvars talang varit henne till en sä stor hjelp. Inte ett ord vidare, bästa miss Wynne, sade advokaten. Jag känner mig mycket lycklig öfver att det gick bra och är rik ligen ersatt för mitt besvär genom den öfvertygelsen att ni är nöjd. Nej, jag tac kar; till middagen kan jag inte stanna, men om ni vill gifva mig en kotelett och mr Womersaley ett par glas af den ypperliga claret vi drucko till middagen i gär, blix jag mycket förbunden. Först har jag dock ett par saker att tala med er om; i fall ni behagar följas vi åt in i bibliotelket. Dä de tagit plats, drog mr Barnstaple sin stol närmare Ellens och sade: Näväl, miss Wynne, så tillvida ha vi lyckats, men jag vill säga er i förtroende avt det hardt när hade gätt illa för oss — en sak som jag inte gerna skulle se at! någon mera anade. För framgången tro1 jag bestämdt att vi till största delen hö