Aftonbladet – 6 december 1872, sida 3

akt för att i hemlighet kasta en blick på domstolens ledamöter. Men i deras ansigen läste han att de fattat sitt beslut, och hans önskan att kunna smyga sig undan var större än någonsin. Mina herrar, jag vill ej upptaga er dyrbara tid längre, började äter mr Barnstaple. Hade det varit en annan plats och vid ett annat tillfälle skulle jag måhända haft ett par ord att säga till angifvaren, skulle jag velat fråga honom om han och jag ej ha träffats förut? Jag skulle velat fräga honom om ban inte offentligt varit anklagad för att hafva försträckt medel, hvarigenom två eller tre stora missdådare undkommit snaran och om hån ej sedan delat med dem deras med orätt vunna guld? Jag skulle velat fräga honom hvem den herrn var, tilhvilken iångpredikanten skref och äfven bvad denne fångpredikant heter. Jag ville fråga honom, mina herrar, sade mr Barnstaple och höjde nu för första gången rösten samt slog sin knutna hand i bordet i detsamma han stirrade in i mr Pentweazles öppna mun; jag ville fråga honom, huru mycket han sjelf var invecklad i företaget att återvinna det stulna godset! — huruvida han afsåg dess äterkommande till dess egare, till kronan, eller om han sjelf ämnade behålla det? Det skulle vara en personlig skymf emot eder, mine herrar, om jag för ett ögonblick, sedan ni hört mina uppgifter, kunde tro att ni samtycka till att fången vidare hålles häktad! Jag tackar er för det tålamod hvarmed ni åhört mitt försvar af en person som varit föremål för hvad jag nödgas kalla, den nedrigaste komplott! Mr Barnstaple svängde åter upp sin kappa bugade sig och satte sig ned; men arrendatorer och alla de öfriga åhörarne, som blifvit fullkomligt hänförda af försvarstalet, utbröto i dundrande bifallsrop och stampade i golfvet af alla sina krafter. Mr Polperrow ropade på tystnad, tills han blef blå i ansigtet. Dä ordningen slutligen blifvit återställd reste han och de öfriga