Aftonbladet – 6 december 1872, sida 2

vm—— — ot angående den stora guldstölden och ad domstolen ej lemna ur sigte att platen der guldet blifvit gömdt, blott var sänd af två personer, af hvilka dem ne, Bradstock, i listiden varit gift med ängen. Medelst en djerf flygt af sin fantasi, om han på förhand hade uppgjort, förkla:ade han att fångpredikanten i Hobart Town, lit den andre förbrytaren, Grogtam, blifvit leporterad, hade fått ett så stort välde öfver denne, att han förmätt honom yppa alla örhålianden angående stölden och gömstälet, emot löfte att Grogram, ifall bekännelsen befunnes vara sann, skulle erhålla Dåron lindring i sitt ådömda straff. Härpå berättade han huru fängpredikanten skrifvit till England och fruktlösa efterforskningar blifvit gjorda af en person som mr Peniweazle förklarade sig icke vid detta förberedande förhör kunna framställa. men att han utan tvifvel skulle göra det vid blilvande rättegång. Vi vilja icke trötta läsar ren med att ånyo uppräkna alla fakta och bevis som han anförde till stöd för sitt påstående att Bradstocks enka var den som redan förut hade tillegnat sig skatten, hennes flyttning till denna ort; hennes särskilda inkomster, den uppfostran hon ämnade gifva sonen och slutligen förhållandet med den sönderbrutna spaden som blifvit funnen och som otvifvelaktigt var tagen ur den redskapsbod som låg strax bredvid mrs Bradstocks bostad. Visade ej detta, frågade han, en förbindelse mellan fången och det stulna godset? I hans tanke, var detta obestriåligt anklagande och han uppmanade domstolen att genast låta insätta fången i grefskapets cellfängelse samt hänskjuta målet till nästa assisrätt. Då mr Pentweazle åter satte sig ned kunde man tydligt se att hans tal hade gjort ganska stort intryck på ett visst parti ibland åhörarne. Avrrendatorerna voro isynnerhet nära nog öfvertygade och syntes betrakta förhållandet med spaden som särde les bevisande. Hvad motiver, intryck och intalanden angick, kunde de icke rätt klart