Aftonbladet – 5 december 1872, sida 3

för att på rättegångsdagen bringa mr Barn staple i förvirring? Nej, nej, jag ämnar först och främst inte erkänna att jag vet någonting, och om jag, för det andra, visste det, så tänker jag visst inte sqvallra ur skolan. . Du är en liten skalk, sade mr Womersley och klappade henne på hufvudet. Jag bör emellertid ej anse mig ega rätt att längre hindra dig från att träffa Frank; jag kan gissa att du är på väg till honom. Några minuter derefter såg Ellen Frank promenera af och an i trädgården på samma väg der hon hade funnit honom den minnes. värda aftonen, då han gjorde sin bekännelse. Besynnerligt tänkte hon, att han up pehäller sig just på denna plats! Man skulle snarare trott att de minnen, som äro förenade dermed, vore sådana att han aldrig skulle vilja nalkas densamma ännu en gång. Hon öppnade glasdörrarna från salongen och gick ut i trädgården. Der gick Frank fram och åter med hufvudet sänkt mot bröstet och händerna på ryggen. Han hörde icke hennes lätta fotsteg på gräsmattan och hon var honom således ganska nära, då ljudet af hennes röst väckte honom ur hans tankar. Frank! sade hon. Han vände sig hastigt till henne och fattade hermes hatgd samt blickade oroligt for skande i hennes ögon. Icke en kyss; icke ett vänligt ord till helsning. Hvyad har du kunnat uträtta? sade han brådskande; hvad har blifvit beslutet? Käre Franks:, sade Ellen; jag kan fullkomligt fatta all din oro; men nog tycker jag ändå att du kunde ha ett vänligt ord som välkomsthelsning åt mig, obero ende af den affär, för hvars skull jag gjort resan! : Ja, min älskade; ja visst! svarade han med samma brådskande oro; det var myc ket tanklöst af mig; men som du säger är jag verkligen mycket ängslig. Säg mig nu hvad som blifvit arrangeradt. Mrs Bradstock får en sakförare vid an