Aftonbladet – 5 december 1872, sida 2

rande måste gifva skäl till befogade kommentarier. Under hvarje annat förhållande skulle Frank BScorrior. hennes trolofvade, helt naturligt varit hennes ledsagare och beskyddare på färden. För två dagar sedan skulle hon kändt det sä och ej besinnat sig för att uttala sin känsla, men det var icke Sä nu; en underlig tvekan öfverkom henne, så fort. hon tänkte på Frank. Besynnerligt! Han föreföll henne nästan som en skuggbild — mycket mindre verklig, mycket mera på ett fjerran afstånd nu, än då han var ute i Australien. ut Jack Darston observerade hennes förlägenhet och ombytte samtalsämne, började åter tala om Barnstaple och hans förvånande talang samt om att han hyste ganska ringa tvifvel att, genom mr Barnstaples försvar, mrs Bradstock genast skulle blifva frikänd; han började tala om vädret, om Ellens föregtäende resa och hemkomst; med ett ord han sökte på allt sätt att åter göra hennelugn. Och under hela tiden hade den starka och djupa lidelse; som väl slumrat inom hans bröst, men aldrig slocknat, tillfälle att ånyo vaknä i hela dess kraft vid hvarje ord af hennes röst, vid hvarje blick från hennes ögon. Ingen fanns, som i hans tycke kunde jemföras med henne — så intagande, så ele-. gant, så fullt enkel och sann! Nej, det var icke möjligt, att en så ädel, så rikt begåfvad qvinna kunde kasta bort sig till en sä karakterslös och dålig karl, som Jack Dar ston måste anse hennes trolofvada vara. Det var först efter en stunds tystnad, som Jack Darston sade: Det är en lycka för oss att mr Barnstaple kommer dit ned; ej allenast för hans skicklighet att försvara fången, utan äfven för de råd som han kån gifva om hvad som sedermera bör göras; dessa råd skola bli dubbelt värderika, sedan han sjelf varit der och tagit reda på mycket, som torde vara svårt att på långt håll klart uppfatta. Jag tänkte i denna svund på detsamma, svarade Ellen. Naturligtvis var min första tankö på mrs Bradstöcks räddning.