Aftonbladet – 5 december 1872, sida 2

romaneskt; det är inte så Kanske skall ni tycka mig vara egensinnig eller förblindad; jag är det ej. Ingen känner djupare än jag den dårskap, den synd, — det brott om ni så vill, — hvartill han gjort sig skyldig; men jag bör äfven påminna mig att denna dårskap, synd öller brott begick han för min skull, i det hopp att för mig åter vinna den ställning, som ban för min skull hade förlorat. Om hvad som händt, blef bekant för mr Womersley, skulle han, eburn mycket han älskar mig, eller rättare sagdt, just derför, genast fordra att förbindelsen mellan Frank Scorrier och mig blef bruten. Men han vet det inte ock bör inte någonsin få veta det. Mr Darston såg allvarsammare ut än nå gonsin, öfver hans panna lade sig ett moln men han beherrskade sig och svarade lugnt: Hvad på mig beror, skall ingen menniska få del af detta förhållande. Blir ni lycklig, nå väl, — ingen kan glädja sig mera deröfver än jag! Tillåt mig blott säga ännu en sak: hvar ni är och hvart ert ödeiframtiden för er, måste ni tillåta mig att vördnadsfullt följa er med mitt deltagande och om så en gång kommer att behöfvas, — med mina omsorger. Tro inte, mr Dårston, svarade len med liflighet, att jag ej fullt och af hjertat uppskattar detta nya bevis på er tillgifvenhet; tro ej heller, jag upprepar det ännu en gång, att jag är blind för mr Scorriers felsteg, men det är inte ett romaneskt svärmeri hos mig, då jag säger er min öfvertygelse, att han drefs till sin förseelse af kärleken till mig, samt tillika att jag nu anser honom uppriktigt och af hjertat ångra sig! Jag tror detta och derför står jag fast vid min förbindelse till honom. Ännu ett ord, mr Darston, tro mig, det är vida plåg sammare nu, art säga er detta, än det var för två år sedan, churu jag äfven då gjorde det med smärta. Seian dess har jag lärt att uppskatta den verkliga ädelheten i er karakter och detta samtal gör mig, ondt. Säg intet mera, miss Wynne, svarade