under detta fann mar lera och sandsten med sandådror. Det tyckes vara de sistnämnda som innehålla petroleum, och man finner oljan på ett djup af 1507 till 160 fot. Ytterligare undersökningar i trakten ha medfört upptäckten af fiere andra källor; på åtskilliga ställen har man redan borrat och öfverallt funnit den med petroleum genomdränkta sanden. Ännu befinner sig väl petroleumindustrien i Elsass i sin barndom, men det anses sannolikt, att den med tiden skall komma att bli ganska betydande. Den hittills upptagna oljan säges vara jemngod med den amerikanska. Krigshistoriskt. Slaget vid Magenta. Från Wien skrifves till Kölnische Zeitung: Af det österrikiska generalstabsverket om fälttåget år 1859 visar det sig, att österrikarne i slaget vid Magenta (den 4 Juni) på sin sida hade blott 58,183 man fotfolk, 3435 man kavalleri och 176 kanoner, hvaremot den förenade fransk-sardinska kåren räknade 133,370 man infanteri, 6338 man kavalleri och 488 kanoner. Det bevisas dessutom deri, att Napoleon aftonen efter slaget icke hade någon id derom, att han hade vunnit en seger. attidet franska högqvarteret natten mellan den 4 och 5 Juni en order om återtåg utfärdades, hvilken order också afsändes till några kårchefer, och det telegram, som inberättade svictoire de Magenta kom icke heller till Paris förrän den 5 Juni på aftonen. I det österrikiska högqvarteret trodde man lika litet, att slaget var förloradt. .Generalstabschefen öfverste Kuhn. den nuvarande krigsministern, vidtog ännu kl. half 9 å aftonen mått och steg att nästa morgon rycka ram, hvarför också på morgonen den 5 Juni brigaderna Hartwig och Durfeld med svajande fanor marscherade upp vid Carpenzögo. Endast 2 chefer. kårchefer, grefve Clam Gallas och Zobel, underrättade vid middagstiden högqvarteret, att de hade anträdt återtåget och att de voro ur stånd till strid, och derpå gaf fältmarskalken Gyulay befallning att utrymma Milano. Med hvilka känslor en österrikare genomläser dessa sidor, derom kan man svårligen göra sig någon föreställning. Från konstverlden. Missbruk med musikarrangementer. Charles Gounod beklagar sig i ett till Times insändt bref bittert öfver den misshandling. som hans — och andras — kompositioner lida genom att utgifvas i England i förfalskad form, dels förmedelst dåliga korrektur, dels förmedelst de mest galna ändringar, som vidtagas för att göra utförandet lättare, men hvilka i sjelfva verket förderfvå den ursprungliga tanken. så att godt blir dåligt. Han önskar derför en allmän kongress af konstnärer och respektable förläggare från flere länder och hoppas på möjligheten att erhålla tillfredsställande internationella lagar till förebyggande af de öfverklagade, smakförderfvande reproduktionerna af mer eller mindre stulen egendom. (De engelska musikarrangementerna ärd beryktade för att vara ännu sämre än sina fastlands-syskon.)