att skaffa, För opinionsyttringens värde är et dylikt raskt förfarande icke fördelaktigt. Jag vill ock begagna tillfället att i korthei nämna några ord äfven om en annån önskansom på sämma gång som den nyss nämnda til migframfördes. Man önskade häfyondetaf ettmiss nöje, som lärer uppkommit hos en del studente och för hvilket jag sades vara föremål. Ehuru väl jag icke vet mig hafva på något sätt gifvit anledning till det omförmälda missnöjet, utan anser det vara helt och hållet oberögadt. villjag dock ej klandra den utväg man valde att gifva tillvaron af ett sådant tillkänna, ty båda de omnämnda önskningarna framfördes på ett värdigt och hofsamt sätt, och jag såg deri uttalad en åstundan å studenternes sida att återställa det förra ömsesidiga förtroendet. Och då, såsom se. dermera upplyst blifvit, den uppkomna oviljan haft sin grund endast i ett missförstånd, så bör det vara lätt för dem, som gjort sig skyldiga till en oriktig uppfattning och förhastade slut satser, att skaffa sig en bättre insigt. Men jag har sedermera erfarit. att man på den samman komst, der den nämnda deputationen utsågs, gåt mycket oskickligt till väga, och attman der fun. nit tillständigt att diskutera förhållanden, som på intet vis tillhöra studentmötenas forum. Öfver detta sätt att FN till väga måste jag uttala mitt skarpa ogillande. Då jag förut erfarit många prof på studenternes välvilja och i flere år (ända till denna -termins början) haft förtroendet att vara ordförande i deras akademiska förening, samt ingenting mig veterligen sedan dess inträf fat, som bort rubba det gamla förhållandet, kan jag ej förklara den plötsliga omkastningen i tänke. sätt, annat än så, att en mängd studenter låtit förleda sig till att vara ett redskap för någon enskild ovilja. Om detta är-förhållandet, så beklagar ig det för studenternes egen skuld. En akademisk ungdom bör vara rädd om sitt rykte. och ett godt rykte vinnes icke genom ett dylikt förfarande. Man har sagt, att detta beteende, huru klandervärdt det i öfrigt må vara, dock vitnar om en god kamratanda, men det är i mina ögon en rängdild af kamratskapet, om man anser sig på förhand pligtig att sätta tro till tendentiösa tentamenshistorier och på den grunden genast är färdig att uttala ett misstroende. Lunds universitet är det enda i Skandinavien, der stndenter på senare tider gått så oskickligt till väga i dylika frågor. Jag önskar, att den oseden må upphöra och att den som tror sig ha anledning till klagan öfver en lärares embetsåtgärd, antingen vänder sig till de akademiska myndigheterna eller till den enskilde läraren, men utan att inblanda i saken andra studenter eller andrä obehöriga personer. Detta sättet är det enda-rätta och det enda, som kan bidraga att mellan lärare och lärjungar befästa ochåterknyta ett ömsesidigt förtroende, hvilket jag på det lifligaste önskar alltid hädanefter må ega rum vid Lunds universitet. Jag.har icke med hvad. jag nu yttrat velat rikta några förebråelser mot mine åhörare, ty jag har ingen anledning antaga, att de deltagit uti eller -gillat de af mig klandrade åtgärderna, Men då jag endast från katedern har berättigadt tillfälle att tala till universitetets lärjungar, har icke detta bort lemnas Obegagnadt, och jag tillägger äfven den önskan, att det öppna ord, som jag oförstäldt uttalat, måtte vinna spridning i vidsträcktare kretsar än denna. S