Den förflutna veckan hade icke många jubelfester. blott två sorg fester i Upsala och en sorgfest i Lund, för öfrigt ganska tyst och.stillai gamla Sverige. Vi hafva nu mer blifvit så vana vid att fira jubileer, att det kännpes riktigt tomt när en vecka förflyter utan ens en liten halfsekel fest. Lyckligtvis hafva vi god tillgång under vanliga veckor på sådana tillställningar, antingen; med eller utan sexa, helst med na turligtvis. Men, som sagdt, denna gång var det blott tvä sorgfester i den ena universitetsstaden oeh en enda i den andra. För att fira en sådan fest fordras sannolikt utomordentliga förberedelser, emedan man ej kunnat hinna med saken förr än två och en half månad efter det sorgliga dödsfallet. Men det är ju tydligt. Tal och skaldestycken och festsalarnes anordnande och ekläreringen och processionernas utstakamde hela långa raden och musikens inöfning, allt det der fordrar mycken tid, otvifvelaktigt vida mer än hvad vi kunna ens tänka oss, vi slarfviga publicister, som hafva den ovanan att göra allt i fläng och på rak arm, att på första profana bordshörn, vi komma öfver, skrifva konungars och utmärkta personers nekrologer och lefnadsteckningar. Det blir naturligtvis derefter, som man säger, för oss dagsverkare, hvilkas arbeten äro gjorda endast för dagen och sedan äro g!ömda der de ligga på hökarens disk med stora flottfläckar på margen, under det festalarens verk stå i vackra rum på snygga hyllor och hatva guld på ryggen, kanske på margen ätven. Se, det är skilnaden på en tidningsskrifväre och en författare. Emellertid eller rättare sagdt just derföre voro festernei Upsala och Lund mycket lyckade, hvatom Aftonbladet också redan underrättat sina läsare. Vi hade likväl också en sorgfest i Stockholm och dertill en som icke var anordnad. Dä den gamle medborgarekämpen Lars Hiertas stoft fördes till sitt hvilorum i de dödas stad, följdes det af tusentals deltagande af begge könen. Det var en vacker och frivillig gärd kt minnet af den man, som egnat sitt hela lif åt frihetens och rättvisans sak, och det var ett lika vackert och frivilligt bevis på att den saken fortfarande är hedrad och aktad i värt samhälle, TI tidningarne hade icke några uppmaningar varit synliga i detta afseende, Endast den mest knapphändiga notis hade jemte annonsen om begrafningen stått :att läsa. Men Stockholms befolkning behöfde endast veta hvarom fråga var för att genast infinna sig och visa huru denna befolkning deltager i de sträfvanden, som voro Lars Hiertas hufvudsak i lifvet, och huru hon vet-att älska och ära dem som icke frukta att ärligt kämpa för lagbunden frihet, andlig odling och aktning för allas rätt. De som af oöfvervinnerliga hinder voro nekade att infinna sig vid Lars Hiertas begräfning erforo djup smärta deröfver. 4 Men äro alla hufvudstadens invånare lifvade af sådana känslor? Vi skulle så gerna vilja svara ja på den frågan, men kunna det tyvärr icke. Vi hafva sett att bländ oss finnas några, otvitfvelaktigt mycket få, men dock alltför många för att vara i 8enäre hälften af nittonde seklet, hvilka erf-ra harm öfver Lars Hiertas verksamhet. Nå, än sedan! Hvarför förundra sig deröfver? I ålla tider skall det finnas personer, som önska att det som går framåt hellre ; måtte gå baklänges. Det är dessa menniskors natur, som de naturligtvis-icke sjelfva rå för. Det är alldeles omöjligt för en kräfta att gå i annan riktning än den