Aftonbladet – 3 december 1872, sida 2

och hon, hvilken ganska riktigt ansåg sig kunna lita på min vänskap, har gifvit mig förtroende af hela saken och begärt mitt råd. Jag gör nu i min ordning dig förtroende häraf och anhåller om ett råd af dig. Hvad är att göra? Ja, sade mr Barnstaple tankfollt, under det han lekte med sina binocier, detta är en af dessa högst ohandterliga kasus som ha sin grund i ett löjligt uppbrusande af det der samvetet. Hvarför kunde inte A. läta bli det? — Jag menar ej guldet, det var så godt att han tog upp det, men hvarför kunde han ej låta bli att yppa saken? Inte är han i allra minsta grad bättre karl derför att han berättade sakenför den unga damen. Han har derigenom bringat er allesammans i en ganska kinkig ställning och inte gagnat någon enda person dermed. Men den qvinnan som är anklagad, Barnstaple — hur skall man göra med henne? Min bästa Jack, det skulle, äfven om han tegat, varit en lätt sak att rädda den anklagade qvinnan ur den förlägenhet, hvari hon möjligen kunde råka genom blunders bland äsneaktiga, herrar fredsdomare och deras okunniga skrifvare. Som saken nu står, är den deremot kinkigare att behandla. Naturligtvis blir första frågan att få qvinnan frikänd; nå, dertill har man en utväg! fortfor wr Barnstaple i det han steg upp och började gå af och an i rummet; det blir nödvändigt att få en sakförare af bä sta slag, som reser dit ned och för hennes talan. Blotta åsynen af en utaf Londous yppersta advokater skulle göra att dessa lärde Solons tappade modet. De skulle knappt veta hvar de voro hemma, och en sädan man som jag menar skulle med stör: sta lätthet föra qvinnan med sig i triumf.