Aftonbladet – 2 december 1872, sida 3

Pp SUV VOUUV UUEUVIUVUR VYRU VU BILLIG VILA BYGGEN Minnesfesten i Upsala. IL Studentkårens på lördagen firade minnes fest öfver den aflidne konungen var i all: afseenden lika vacker och betydelsefull, sor den föregående dag af universitetet hållna. ett afseende var den det till och med i högr grad. Akademiska fester med tillhörande pro cessioner och orationer, firade med anled ning af någon för konungahuset vigtig timar händelse, äro arf från universitetens äldst: tider och bära derför mera prägeln af offi ciel sed än af frivillig hyllning. Det ä väl sant att sättet för dessa högtiders fi rande blifvit betydligt förenkladt mot i äl dre tider, då de akademiska medborgarn voro utstyrda is. k. hofdrägt eller någo senare i frackar med broderade sammetskra gar och värjor; rector magnificus klädd purpurmantel; akademivaktmästaren oci kursorerne i lysande häroldskåpor, som skänkte dem namnet kålmaskar och talen höllos på det för profanum vul gus obegripliga romarespråket. Doc kunna dessa fester härigenom icke anse: häfva förlorat sin karakter af snart sagdt oundvikliga underdånighetsbetygelser. An norlunda är det med de fester, dem studen terne anordna. De hafva, ännu ätminstone ej blifvit någon traditionel nödvändighet och vi kunna ej erinra oss att flere än trenne minnesfester, af samma slag som der nu gifna, blifvit förut hållna i Upsåla, nem ligen öfver tvänne utmärkte lärare: Erik Gustaf Geijer och Per Daniel Amadeus Atterbom; samt öfver en af ungdomen myc ket älskad furste: korung Carls yngre, före honom bortgångne broder, prins Gustaf Derför mäste åt deras högtid tillmätas be tydelsen att vara ett uttryck af fri kärlek. Skälet till att just kung Carl och prins Gustaf varit föremål för en sådan det tack samma och kärleksfulla minnets hyllning af Upsala studenter är lätt att finna. Inga furstar hafva någonsin stått i en så mnärs personlig beröring med stadenterne, som dessa bägge, ja de hafva sjelfva kunnat an ses för äkta sådana; och möjligen var den ungdomliga friskhet och värma, som ända till hans sista dag utmärkte konung Carl. ett arf från den glada ungdomstid han i kretsen af en annan ädel ungdom hade upp: lefvat. I likhet med sin broder ansågs han oakså för den åkademiska ungdomens älsklingsfurste, och såsom sådan hyllades han i lifvet och efter döden. För öfrigt erbjöd lördagens högtid i det närmaste samma yttre fysionomi som den föregående dagens. Prokrammet var likväl ej det samma. Sedan först den nedan stående Invigningssången och Wennerbergs Kung Carls drapa blifvit af studentsängföreningen utförda, uppträdde kårens ordförande, dö centeh E. W. Montan, på tribunen och höll ett minnestal, hvari han på ett vackert sätt tecknade konung Carls hjertevarma, ungdomliga och för ungdomen kära personlighet. Särskildt betonäde talaren de anledningar; som studentkåren egde att hålla häns minne kärt, och bland dessa ej blott de mera personliga, utan ock de, som hade sin grund i hans uppfattning af de nationella rörelserna, dervid hän i allt väsent ligt delade ungdomeöns sympatier. Efter minnestalets slut samt afejungandet af Wennerbergs herrliga Konungaed, uppsteg docenten lektor CO. D. af Wirsn i tribuxien och framsade på ett högst änslående sätt ett formskönt och tankedigert skaldestycke till konung Carls minne, hvilket — att döma efter det intryck det hos åhörarne framkallade — säkerligen äfven af en större publik skall mottagas med glädje, och är det oss derför ett nöje att kunna meddela våra läsare att såväl detta, som hr Montans minnestal kommer att utgifvas på trycket. Den i ädel stil hållna festen afslutades med afsjungandet af ett reqviem, hvartill musiken komponerats af direktör Josephson, samt utförandet å nyo af Södermans sorgmarsch. Slutligen meddela vi texten till de på svenska utförda sångerna: Inledningssång. (Ord af J. P. Wallin. Mel. af Haeffner.) Grafven att honom fånga öppnat förgäfves sin dunkla port ; Fast hon gömt hans stoft, han fins icke der; i vårt hjerta han funnit en tillflyktsort. Döden lät purpurns sken förblekna och släckte kronans glans; Men hans minne grafvens natt genomlyser, och kärleken binder deråt sin krans. Han som så ofta blan? oss trädde, Öfver sin purpur togan klädde! Är han försvunnen, Är han upphunnen Redan af döden förrn målet vanns? Säll den, som under striden Hamnande bortom en graf fått: ro! Dånet af stormarne här i tiden Ej når till det hem, der hans hjerta skall bo. — Än från sitt tempel med kungafäder Mäktigt oss alla beherrskar han; Svea till grafven träder, Sörjande djupt, ty dess kärlek han vann. Kung Carls Drapå. (Ord och musik af Gunfär Wennerberg, Kall på båren i kungaborgen