.jmed de sjungande stjernorna i våra dagar. Född i Italien för nära hundra år sedan, lemnade hon vid 15. års ålder klosterpensionen och gick in vid teatern. Hon var vacker och väl växt. hade Jen herrlig byst, bländande hy, stora blå ögon, hon var med ett ord en varelse, som uppväckte sympati. Hennes röst hade redan då ett ofantligt omfång och en underbar böjlighet. Från Venedig begaf hon sig till Portugal, men ännu för blyg uppträdde hon ej på scenen, utan sjöng i k. slottskapellet i Lissabon tillsammans med altsångerskan Gafforini och den utmärkta italienska sopranen Crescentini. Denna sistnämnda hade hon att tacka för mycket, i synnerhet för det tydliga uttalandet af orden. Sex år vistades hon vid det portugisiska hofvet och behand lades af regenten med största vänlighet och uppmärksamhet. I sällskap med franska sändebudet general Lannes anlände till Lissabon en husarofficer, hr de Valabregue, hvilken hon i sändebudshotellet lärde känna. Han anhöll om den redan då ganska burgna-sångerskans hand och hon gaf honom sitt ja. Hennes familj gillade icke partiet. Hon deremot slog ned ögonen och sade blott: -Men en så vacker officer han är!Afven som fru de Valabrögue bibehöll hon -sitt familjnamn och lemnade 1806 Lissabon för att begifva sig till London. Hon hade nemligen med dervarande italienska opera afslutit ett kontrakt. Under vägen dit gaf hon i Madrid flere konserter och kom i Juni till Paris, der hon sjöng för tredubbla priser. Balcon-platserna kostade 30 francs. Hon gjorde ett uppseende så kolossalt, att sedan dess ingeu annan konstnär framkallat ett sådant. Napoleon hade hört talas om Catalani. Det låg i hans intresse då att vända sina ombytliga parisares tankar från politiken. Han lät ibjuda sångerskan till Tuilerierna. Hon skälfde, då hon stod inför den store kanon-virtuosen; sådana fioriturer som hans kunde hon icke bjuda på. Hvart ämnar ni er härifrån, madame? frå gade kejsaren. Till London, sire. Ni stannar i Paris. ni måste stanna qvar här, jag skall laga att ni blir rikligt betald och här förstår man också bättre uppskatta er talang. Ni erhåller ett hundra tusen francs om året oci två månaders permission. Saken är afgjord. Farväl, madame. Sångerskan var mera död än lefvande, hon vågade ej sätta sig emot honom och ville dock uppfylla sina förut ingångna förbindelser. Hon lemnade Frankrike utan pass och inskeppade sig hemligen i Morlaix på ett fartyg, som skulle utvexla krigsfångar. Öfverresan räckte 24 timmar och kostade 150 napoleondorer. Catalani var i fulla åtta år som man säger en afgud i England; hon umgicks i den högre aristokratiens kretsar; London och städerna i rovinserna skänkte henne skördar af guld. Ofverallt måste hon sjunga God save the King och hvart enda ord i den sången har säkert inbringat henne 1000 . Hon uppeldade den lojala entusiasmen, hon hatade Napoleon. — : r 1814 kom bon med de allierade till Paris, hon for med Ludvig XVIII till Gent och hennes hns var samlingsplatsen för de mest framstående emigranterne. Konungen ville belöna henne för hennes legitimistiska ifver och gaf henne privilegium på en italiensk opera samt 160,000 francs i understöd. Hennes man, Valabrögue, ställde. dock till åtskilliga teaterintriger och hon förlorade en half million francs på företaget. Derpå begaf hon sig på resor för att förtjena penningar bland de nordiska barbarerna; hon reste genom Tyskland, Polen, Ryssland och Sverige och väckte öfverallt den största entusiasm. Försista gången uppträdde hon 1828 i Dublin och tillbringade sedan sina återstående dagar ilugn och välstånd på en egendom vid Florens, omtyckt af alla som kände henne, ty hon hade ett gladt lynne och var mycket välgörende. Hon afled vid 69 års ålder. N Såsom musiker var hon svag; hon hade ej lärt sig att sjunga från bladet, kunde ej spela piano och måste alltid hafva med sig an ackompagnatör, som förstod att följa hennes kåpriser. len hvad hon riktigt instuderat, det fäste sig qvar hos henne. Hon var i ordets strängaste mening blott kammarsångerska. Hon hade blott liten repertoir, så der halft annat dussin eavatinor, och dem sjöng hon allt jemt, flera kunde hon egentligen icke. Hon försökte sig på scenen som grefvinnan i Figaros bröllop, men gjorde fiasco. Allt hvad musikaliskt djup heter varför henne främmande. Icke engång af Rossinis verk förmådde hon göra något. Men ivokaliseringen var hon stor och tonerna hade hon fullkomligt i sin makt, Med ett par dussin arier hade hon förtjenat mer än en million. —-esa