HV dlllvg IUISlegUob IMVU fv PUSLO. I mot 334. FESTENS BLANDADE ÄMNEN. Kadett-upptåg. Östg. Corresp., som med delar Aftonbladets notis om firandet af den fem tioåriga minnesdagen af enkedrottningens trolof ning, omtalar följande anekdot: Etter bröllopet den 19 Juni hade något mer: än tvenne år förgått. ÖOrmsider, i slutet af å 1825 och i början af 1826, lästes i alla kyrko förböner för kronprinsessan. På allas läppar. ja! helt säkert äfven i det stora flertalets hjer. Ttan låg den önskan, att hon skulle nedkomma med en son. Sedan prinsens af Wasa födelse hade ingen tronföljare blifvit född inom landet. Måhända bidrog dents omständighet att gifva åt frågan en så mycket lifaktigare nationalkänsla. De, som lefde den tiden, påminna sig helt säkert hur den för dagen lefvande frågan härom afhandlades hvart man kom. Tiden närmade sig också våren 1826, då problemet skulle lösas. Ju närmare dagen kom, desto mera ökades också det spännande allmänna intresset. Slutligen talade man knappt nog om någonting annat. Vid denna tid tilldrog si; följande avi pro qvo vid krigsakademien på Carlberg. ika mycket som den stora allmänheten intresserade sig för den vigtiga frågan för dagen, lika mycket intresserade sig naturligtvis äfven befälet och kadetterna för den. EKnat kompanicheferne, kommendörkapten Blomstedt, var likväl en bland dem, som måbända mer än någon annan sysselsatte sina tankar dermed. Gubben var en äkta aan till gin natur, en tvärvigge skarp nog i tal. ochsvar, sade kadetterna och -— gällde det fven befälet, ofta oförblommerade sanningar; för öfrigt aktad och värderad, ehuruväl, kunde man, så unnade man honom också att bli litet saltad någon gång. Kort sagdt, han var et gammal finne. botten en ärans man; rätt fram som farmors eldgaffel. Det förstås, att han var lika sträng emot sig sjelf som emot andra. särdeles om det gällde att hushålla. Jön dag, det var den 1 eller 2 Maj 1826. stod ban, strax. på eftermiddagen, jemte det öfriga kompanibefälet på slottets stora trappa, hvarvid sämtalet dem emellan behandlade samma ämne, som hela landet den tiden behandlade, frågan om en son eller dotter skulle födas. Tunnor tusans, brummade gubben, ni ska få se att det blir en flicka.Det tro vi icke-; svarade de öfriga. Landet behöfser en tronföljare, och kommendörkapten skall få se att försynen nog ger oss äfven en sår dan.s Ah, bahf jag tror på ingenting. Naturen har sin gång. Det är vanligt, aft just hvad man önskar, det får man aldrig. Det heter för öfrigt, att man söker, hvåd man icke finner, och finner hvad man icke söker. Jag ville likväl ge bra mycket, 1 fall jag hbedroge mig denna gång i mina föreställningar. Men jag är så säker på min sak. att jag kan slå vad med hvem som helst och är viss på att vinna. spåtom oss då slå vad. sLåt gåt Vadet ingicks, och man uppantte en bål Cardlina, för att, hYad det än blefve, en son eller dotter, dricka den nyföddas välgång. Några kadetter, som passerat färbi, hörde samtalet. Att spela gubben ett litet spratt, var den oskyldiga tanke, som genast uppstod. 1tslottsparken fanns den tiden en sommargyrmHastik, be ägen längst bort mot landsvägen,. som ledet förbi Tomteboda åt Solna kyrka Bland gyimnästikapparaten fanns en flera famnar stor, af tjocka plankor förfärdigad lår, hvaröfver kadetterne brukade öfva sig att under språngmarsch hoppa. Låren hade Tegat ute öfver vintern och dernnder, enär den befanns ofnvänd och af en ganska betydlig tyngd, gräft ned sing kanter i den vid hösttiden upplösta, först sedermera under vintertiden tillfrusna jorden. Af en händelse hade några kadetter en eller annan vecka före det vad. hvarom vi nu tale, kommit att lyfta upp låren, i afsigt att åter vända den om, för att öfva sig i språng och hoppning, men, till följd af dess tyngd. öfvergifvit företaget och åter låtit den falla ned, då, i följd af lufttryctrycket, ett dån, liknande ett verkligt kanonskott, derat uppstod. Kadetterna erinrade sig detta nu, och beslut och handling äro ett hos ungdomen. Inom några minuter hade också ett 30 å40-talsamlatsig. För att aflösa hvarandra indelade man sigi 2:ne afdelningar. Låren hofs från ena sidan upp. Sålunda uppbäfd, släpptes den, då den föll ned med effekten af ett ordentligt kanonskott. Så gick det 128 gånger, som den tiden utgjorde den kungliga saluten vid födelsen af en prins af blodet. Emellan det sålunda exztemporerade salutbatteriet och slottets stora trappa hade kadetterna jemväl extemporerat en liten särskild ordonnanspost. Nyfikna att erfara hvad saluten skulle hafva ör effekt på befälet, blefvo de på sådant sätt derom äfven ögonblickligt underrättade. Befälet hörde första skottet, alla spetsade sina öron, man räknade och räknade, och snart öfvertygade dem skottens antal att saluten gällde en prins. Rörelsen nådde sin kulm. ommendörkaptenen blef hänryckt, han hade förlorat vadet. Ming herrar-, ropade han i sin hänförelse. slåtom oss vara de första, som dricka en skål för den nyfödde. Följeti mig.Bålen bryggdes, skålen dracks, kadetterna skrattade. Men det stannade ej härvid. Något mera inträffade. som visserligen ej skämmer bort historien, ehuruväl kadetterna ej beräknade det. General Lovisin lefde don tiden. Dagligen brukade han vid tutiden taga en promenadridt utåt vägen från staden förbi parken vid Carlberg och Solna o. s. v. Då första skottet small, befann han sig vid Tomteboda. Han hörde dånet. höll in sin häst, lyssnade en stund. och, då saluten fortfor, satte han sporrarna i hästen och sträckte af så fort det eldiga djuret förmådde. Öfyertygad om salutens betydelse, hörde han förmodligen ingenting mer. Anländ till stadenstyrde han vägen upp till det kungliga slottetoch uppkommen dit, uttalar han sin glädje, spörjande om det var en prins eller en prinsessa, och lyckönskade i alla händelser. Något hvar kan lätt föreställa sig den roll, han dervid spelade. På slottet visste man ej det ringaste om någonting. Man trodde, att förståndet hos generalen ej befann sig på sitt rätta ställe. En viss sensation gjorde dock hans förklaring, Kal mn La Hastörm de fastkhäll acc 4