V 3 d i Öch vänlig var han mot hög och låg: De nådde alla till kungasts en. När mildt hans ögå omkring sig såg, Det sken för alla likt solen. — Och kunglig var han i sinn som få, Den främste länken i brödraringen; Som fursteyngling bland gossar blå Han stod här hugfull som ingen. oo Haf tack, kung Carl, för det öfverflöd f trofast kärlek i lust och nöd. Du kring dig strödde med fulla händer! Haf tack för frihet och ljus och rätt Du alltid värnat på kungligt sätt I nordens urgamla länder! Slutkör. (Efter tnintiestalet.) Sof tryggt, kung Carl, i grafvens borg Som förr i kungsgemaket! Ditt folk står rundt omkring i sorg, Tror än sitt lejon vaket; Tror att din ande, frisk och klar, Vill bo i nordens bygder qvat Och ge som förr oss Frode-frid Med korn och gyllne tid. Men stundar ofrid bär i nord, Då i vår själ sig blande Med kärleken till fädrens jord En fläkt utaf din ande. Hvad stort du ville, skall då ske: Det löftet vid din graf vi ge. Sof tryggt, kung Carl! Ej får du skam ALT nordens fria stam. Hr Josephson åtnjuter såsom kompositör ett stadgadt anseende, hvars rättmätighet genom den i går gifna kantaten i hög grad bekräftades, ty den kommer utan tvifvel att bland donne mästares kompositioner intaga ett utmärkt rum. Orden voro ock särdeles väl lämpade för musik, hvaraf på många ställen en gripande effekt åstadkoms, särskildt när kören med full styrka stämde i orden: Kung Sarl är död. Utförandet var ock i allo värdigt och specielt uppträdde akademiska kapellet med en verve och skicklighet; som ej ofta förefinnas hos amatörer. De i sängen itlagda solopartierna utfördes af fröken Gagge och t. I. fäöktmästaren vid universitetet, löjtnanten Littorin. Professor Svedelius besteg derefter talarestolen och Utvecklade i ett, såsom vanligt med stor uppmärksamhet afhördt. tal betydelgen i vära dagar af en svensk konungs död. Ett få väl grmwidadt rykte för vältalighet, som det hr S. af Eärmmalt eger, medför en olägenhet derutinnan, att det fråmkallär stora anspråk, som, åer de icke blifva i fullt mått mötsvarade, åter igen framkalla en känela MM besviken väntan. Detta var ötmisastdnö det intryck, som vi och många of hr B:s galla bewnårare i går exforo. Att talet i formelt afseende vär väl utur betadt samt egde många både djupa och sinnrika polnter, behöfver kuappast sägas. Men med detta är thän ieke nöjd, då det x fråga om en talare at hr Sis rang. Dessa Ilmänha satser i form at tänkespråk eller na aforismer, af hvilkå talet var uppfyldt, låta väl säga sig och till och med med fördel, men man fordrar dock något rör, mån vill hafva någonting rent personJigt, så väl at föremålet för festen, som af talaren. Och det var detta, som nästan fullständigt saknades. Hr Svedelias kända och berömvärda opartiskhet ingaf bonom en sådan frunktan att falla in i panecyrik, att han knappt vågade uttala något omdöme om konuiäg Carl XV, och intet, utom det rörande hans svenska siniie, titan eh viss reservation af jag har hört, det har blifvit berättadt o. d. Men äfven rörande andra ting lemnade talaren åbhörarne i osä-. kerhet om sina innersta tankar. Må vidrörde han något litet frågan om de olika statsformerna: monarki och republik; och ehuru väl tillfället till ett vägande åf företrädena den ena eller andra emellan kunde anses nåot besynnerligt valdt, skulle det dock utan vifvel Varit intressant att höra ett uttalan de härom af en man, som säkerligen med full rätt kan säga sig hafva ratnsakat häfderna. Men intet sådant blef af, utan man fick nöja sig med sådana antydningar, som: Monarkens oumbärlighet i monarkien är ironens enda styrka, men denna oumbärlighet betyder blott att lag och rätt i detta landet ej kan på annat sätt bevaras; och: äu hafver tiden så vändt sin bana, att li kasom konungarne fordomdags pröfvade folsom, sätta konungarnes tå kens tålamod, så är det nu snarare folken, Alamod på profs. Talet innehöll dock många goda saker väl sagda, och son det redan i går, straxt efter festefs slut, utkom af trycket i Upsala, anse vi oss icke genom en närmare redogörelse för gången af detsamma böra gå deras vetgirighet i förväg. hvilka önska att fullständigt lära känna dess innehåll. Efter talet sjöngs den ofvan anförda slutören, hvarpå den af Söderman komponerar ie högst egendomliga och imponerade sorgmarschen afslöt den enkla, men storartade festen. Ås — Upsala EEY stu dentkårs sorgfest. a al