Aftonbladet – 29 november 1872, sida 3

KRA, WIENS SE tillade Jack med en halft komisk förmodan att Eliens besök kumde haft en annan anledning. Ja, så är det, sade Ellen, och affärer af inte rätt angenämt slag. Erinrar ni er -ja, jag vet att ni det gör, att då vi sist träffades (hon kände huru blodet steg till hennes kinder vid minnet af detta sista möte dem emellan) — yttrade ni till mig, att om ni på minsta vis kavde vara mig till tjenst, så kunde jag tryggt Yita på er. Jag po dn Ear Jack helt enkelt. Och kanske erinrar Nier äfven mitt svar: att jag emottog ert anbud; att ifall jag kom i den ställning att behöt VA bedja om hjelp, skulle jag otvifvelaktigt v inda mig till er? Jag har den äran, sade Jack. Jag ber att få säga er — ni vet att Jag uttalar min mening — att det är få tilldn 8elser i Jif vet, som kunde skänka mig stö,re tillfredsställelse än detta bevis på förtro,?Nde af er. Nu är jag idel öra, om ni täckes Säga mig hvad ni önskar. Jag vill berätta er hela förhållandet, från början till slut, sade Ellen, ock äm nar follkomligt låta leda mig af edra råd; först nödgas jag likväl yttra några inledande oxsl. Jag behöfver ej nämna, att hvad jag nu äme nar yppa för er, sker i det djupaste förtroende; detta finner ni sjelf under fortgångem af min berättelse. Hvad jag önskar på förhand bedja er om, är att, då ni ger mig ert råd, ni måtte uttänka ett sätt att rädda den oskyldige men inte att straffa den skyldige. Ja, ännu mera: jag önskar ej blott att den skyldige inte skall straffas; jag önskar att all möjlighet af att någon skugga skall falla på honom för det brott som är begånget, inte må ega rum. Förstår pi mig ? Fullkomligt, svarade Jack Darston med ett uttryck af lugn och intelligens. Var god fortsätt. (Forts.)