Aftonbladet – 29 november 1872, sida 3

vtt han fullt uppfattade den sarkasm som sömde sig under hans principals .yttrande. Nej, sir, svarade han, fruntimret sade mr Darston, det är ganska säkert. Nå; bed benne då genast stiga in, Sharp. Ynglingen försvann. Så högst eget, att ett fruntimmer kommer för att tala med mig! sade Jack. Nä, sot sådant bar då aldrig händt mig förr, alltsedan jag tog min examen. Åh, det måste utan tvifvel vara ett misstag! fortfor han, under det han sköt fram en stor ländstol från ett hörn af rummet och afdammade den med den fjädrade ändan af en bundt skrifpennor. Säkert mätte det vara någon af de der menniskoroa vid Drurylanes balettkår som pläga anlita Barnstaple i juridiska frägor. Dörren öppnades just i detsamma; Sharp anmälde med hög röst: Fruntimret, sir, och Jack stod som förstenad, med de formerade spetsarna af pennpunten mot sin afviga hand, vid syn af Ellen Wynne, som kom in i rummet. Ljudet af dörren, som den omtänksamme Sharp tillåste då han gick, återgaf Jack besinning. Miss Wynne! utbrast han; ni här! Troligtvis den sista person ni har tänkt er möjligheten af att iå se, mr Darston. Min åsyn öfverraskar er ju till den grad, att ni till och med glömmer bedja mig taga plats. Jag ber tusen gånger om förlätelse! gade Jack och makade fram den gamla länd stolen, på hvars satfiansbeklädnad pennpundten hade ritat ett zebra-likt mönster, Jag bekänner att jag är på det högsta öfverraskad — jag höll på att säga förtjust, men vi jurister äro försigtigt folk och jag vill ej blottställa mig förrän jag vet det ärende som hår fört er hit. Ty jag kan väl taga för afgjordt att det är afärer,