Aftonbladet – 28 november 1872, sida 2

ch i upprätthållandet af magnathuset. Detta cabinett hade derför ingen rätt att existera, y dertill erfordrades mera än att ministrarne ygde sig hus och köpte egendomar. Här uppstod ett fruktansvärdt larm. Högern opade ursinnigt: till ordningen, under let venstern höjde stormande bifallsrop. Ministerpresidenten Lonyay, mot hvilken sistnämnda yttrande var riktadt, reste sig, blek af harm, men hölls tillbaka af de honom omgifvande ministerielle medlemmarne, hvilka fruktade att han skulle förgå sig. Vicetalmannen, Bela Perczel, som för tillfället förde ordet, upppfordrade Czernatory att afgifva förklaring och denne frågade då, om det icke var sant, att Lonyay köpt egendomar, under det, att det var deficit i statskassan. Visserligen hade hvar och en rättighet att öka sin förmögenhet, endast icke ministrarne — vore det än på det hederligaste sätt — så länge det finansiella tillständet var så dåligt. Ty det kunde alltför lätt misstydas, om alla andra inom landet utarmades, under det ministrarne riktade sig. Nu tog grefve Lonyay till ordet, darrande af sinnesrörelse, med af harm nästan qväfd röst. Han förklarade, att en sådan beskylning endast kunde mötas med förakt samt hänvisade till sitt föregående lif. Slutligen riktade han en mycket närgående personlig insinuation mot Czernatory, hvilket åter framkallade en storm från: vensterns sida. Sammanträdet slutade under buller och oreda. Lonyay hotade att afgå, om han icke erhöll full uppprättelse. Inom Deakpartiets Klubb var först fråga om att föreslå att Czernatory skulle erhålla en tillrättavisning för sina yttranden; men som man icke utan skäl befarade, att venstern skulle besvara detta förslag med ett annat om ett tadelvotum mot Lonyay, och att det sålunda skulle komma till nya, stormiga uppträden, lät man det falla och förenade sig i stället om att föreslå tillsättandet af ett utskott för en revision af kammarsas arbetsordning, egnad att för framtiden förebygga personliga angrepp och i allmänhet digressioner på sidan om ämnet för diskussionen. Härmed förklarade sig äfven grefve Lonyay nöjd. Vid ett möte af venstern erbjöd sig Czernatory att nedlägga sitt mandat; men detta afböjdes af Ghizy — som för öfrigt ogillade hans uppträdande mot Lonyay — och partiets öfriga medlemmar. Konseljpresidentens anspelning på Czernatorys antecedentia äsyttade hans utstötande ur ungerska emigrantklubben i Paris 1850 på grund af beskyll ning för förfalskning och förrädisk förbin-delse med österrikiska polisen. Att Czernatory sedermera erhållit fullständig upprättelsa för dessa beskyllningar — derom yar ministerpresidenten antingen okunhig eller också förteg han det vid sitt i fråga varande angrepp i underhuset. Vid underhusets sammanträde den 22:e framställde Korizmiz på Deakpartiets vägI nar förslaget om ett utskott för utarbetanI det af ny arbetsordning. Då uppträdde Simonyi, deputerad af yttersta venstern, och framställde ett förslag om tillsättandet af ett annat utskott — sammansatt genom ett ett slags minoritetsval, i det hvarje depute-rad endast skule rösta på hälften så många: medlemmar som det skulle hafva — för pröfvandet af alla de kontrakter regeringen afslutit med bolag eller enskilde angående jernvägskoncessioner, lån, allmänna arbeten och afyttrandet af statsegendoru.. Man röstade nu först om behandlandet af dessa båda förslag. Högern genomdref först, att de skalle behandlas hvart för sig. Derefter röstade högern och venstra centern för att Korizmiz förslag skulle diskuteras följande. dag. Då det slutligen voterades om, huruvida äfven Simonyis förslag skulle diskuteras följande dag, röstade en del af DeakI partiet och deribland två af ministrarne., I Toth och Trefort, med venstern. Att döma af denna splittring inom ministeren, skall an kunna tro, att dess dagar snart äro knade. Lonyay har för öfrigt många :nder äfven inom sitt parti, der hans kalla H frånstötande uppträdande icke väcker nägra synnerliga sympatier. Dertil kommer, att många ogilla hans alltför stora ifver att samla rikedom, isynnerhet, som han licke visat pågon motsvaran ifmildhet mot ) de delar af landet, hvilka under de senare i lären hemsökts af öfva lära förstörande natur En annan fråga, som torde komma att föranleda bäftiga strider ivom ungerska riksdagen, är den om jesuiternes ställning. Detta samfund ökar för hvar dag antalet: -jaf sina etablissementer inom riket, och en: stor del af adeln öfverlemnar åt detsamma. sina barns uppfostran. De från Tyskland fördrifna jesuiterne finna ett gästfritt met. tagande i Ungern. Komitatsförssrnlingen i Pesth har nu uttalat liflig oro öfver de Taror, med hvilka jesuiternes ständigt forigående inflyttning hotar landets framtida utveckling, och har till riksdagen ställt en petition med begäran om sträng tillämpning af de bestående lagar, som förbjuda jesuiterne all vistelse inom landet. Erkebiskop Haynald, som är medlem af denna församI ling, försökte försvara nämnda samfund och ;pästod, att de förvisningsordonnanser, hvilka I utfärdades af Maria Theresia år 1773 efL L ter jesuiterordens upphäfvande af påfven, icke ega och aldrig egt laga krafti Ungern. Emellertid är det ett faktum, att från nämnda tidpunkt ända till år 1850 icke en enda jesvit varit berättigad att bosätta sig i UnI gern, och att jesuiterne först under den der; I på följande absolutistiska regimen der ned-j satt sig och blifvit tolererade. Det är san; I nolikt att frågan snart skall förekomma på j riksdagen, och att förslag skola framställas, hvilka antingen gå ut på att Åternunvlifva