Aftonbladet – 26 november 1872, sida 3

digt barn och har alldeles misstagit di angående mig och mina förehafvanden. Oro lig har jag alltid varit till lynnet och ä det änvu vida mera nu, efter mitt kring ströfvande lif i Australien. Jan kan int beskrifva för dig huru upproriskt mitt sinn är emot bruket att vid en viss timme stäng: husets alla dörrar och fönster, samt dess: öfriga konventionella yttringar af engelsk samhällslif. Jag gick hit ut i trädgården emedan...! O, Frank, Frank, hvarför söker du på detta sätt bedraga mig? Hvarför vill dr inte inse, att så vida inte fullt förtroende kan ega rum emellan oss, vore det bättre att vi aldrig blefve förenade? När skal du erkänna att din hustru inte blott bör vara en nätt leksak att roa dig med pi lediga stunder — ett tanklöst barn, som skall hjelpa dig att förslösa dina pengar och fördrifva din tid, utan, hvad som lik väl är nägot vida förmer, deltagerskan i dina sorger och bekymmer, villig att draga sin andel af den börda, som trycker dig Vi skola ju vara ett i nöd såväl som ilust. Frank. Fattigdom som rikedom skola vi trofast dela med hvarandra och vara liksom en ande, :en själ, till dess att döden skiljer oss åt. Men huru skola vi kunna fullgöra dessa heliga bud om du förhåller mig ditt förtroende; om du förtiger en sorg, den jag måhända eger makt att lindra? Det låg intet tomt ordsvall, icke heller något bemödande om ett värdigt uttryck i Ellens ord och sätt, då hon sade detta. Henpes röst var allvarlig, men dämpad och hela ställningen vitnade snarare om bönfallande in om förebråelse, der hon stod med båda sina händer på sin trolofvades axlar och blicken kärleksfullt riktad på honom. Det var ej svårt att finna, att Franks