Aftonbladet – 26 november 1872, sida 3

Hans blick var så vild, hans tal så för virradt att Ellen fattade hans arm. Frank, sade hon, lugna dig, var dig lik. .Hvarom talar du? Ellen, sade han och böjde sig nedsam förde sin mun ända intill hennes öra, di måste nu höra allt, har jag börjat tala, så vill jag tala till slut. Det guld för hvar: stöld mrs Bradstock har blifvit anklagad det tog jag, Ellen, jag var den som tog det Den förmögenhet, som jag har sagt blef mig skänkt i Australien, är i verkligheten vin sten af en stöld! FJORTONDE KAPITLET. Hela sanningen. Ellen föll ej till marken, hon svimmade icke; hon sjönk blott sakta ned på bänken. ännu med sin hand sluten i Franks. Det blef en stunds tystnad; derpå sade hon: Säg om det, ännu en gång, Frank ; jag kunde inte rätt fatta hvad du sade mig. Nåväl; så lyssna då på mina ord, ut brast Frank Scorrier, snarare med harm än sorg, och beklaga mitt olyckliga öde. Låt mig nu, med ens yppa hvad som ger mig dessa grufliga qval; måhända skall en fullständig, en öppen bekännelse skänka mig någon lindring. Ellen, det brott för hvilket Martha Bradstock blifvit kastad i fängelse, begicks afmig. De pengar, hvilka hon anses ha stulit, dem tog jag. Den förmögenhet som jag, enligt mitt eget påstående, tros ha fått ärfva efter en lycklig guldgräfvare i Australien, har jag på olofligt sätt tillgripit. Beröfva dessa förkrossande ord dig förmågan att tänka, eller kan du fatta hvad jag säger dig? Kan du se mig, sådan jag är, — en bedragare och förbrytare? 2 Tam häv dina avd Hvwant Ah bön ÅR 4297