-— mm en nade anförtro henne? Skulle hon ej nu, då ett tillfälle — som kanske före bröllopsÅa gen ej torde komma åter — yppade sig, känna sig förpligtigad att uttala sin öfver tygelse om att han led samt forska att fåveta orsaken, för att hjelpa honom bära-den sorg som tyngde på hans själ? Ty, om det var ett fel hos honom att unlandraga henne sitt förtsoende, var då hon ej lika felaktig, ifall hon hycklade en blindhet som icke egde rum. Skulle deras äktenskap begynna under yttringar af en dylik, ömsesidig förställning? Nej! -— hvad hon nu ämnade göra, skulle nåhända af några anses som oqvinligt, men Ellen Wynne var icke en af dem som låta skrämma sig af den lilla del af samhällets lomslut, som nämnes verlden,. Då hon ade sin trolofvades och sin egen framtids ycka i vågskålen, emot några sqvallersjuka, samla qvinnors anmärkningar, tvekade hon j ett ögonblick längre om hvad hon borde söra. Med nervöst hastiga steg, vek hon äledes af på den andra gängstigen, lutade ig ned öfver Frank Scorrier och vidrörde ätt hans axel. Så uteslutande var han upptagen af sina ankar, så försjunken i sorg, att han icke närkte hennes vidrörande. Hans starka getalt skakades bokstafligen af konvulsiva nyftningar, snarare lika en qvinnas än en raftfull mans — länge tillbakahållen, bröt ans förtviflan ut och Ellen kände sig för tt ögonblick nästan förlamad af ångest och eltagande. Men hon beberrskade sig åter, böjde sig nnu en gäug fram och vidrörde för andra ängen bans axel. Denna gång kände han etta vidrörande och visade detta genom att pplyfta hufvudet från sina bänder och se pp. Icke med en hastig rörelse, som va