föresats att Frank nu icke skulle undan draga sig henne, och att hon skulle komma till en bestämd förklaring med honom. Hvad framtiden hade i förvar, det visste hon ej men denna qväll ville hon tala öppet och ärligt med honom och ingen skugga, ingen förbehållsamhet fick denna stund ega rum dem emellan. Hon säg sig om; hennes blick föll slutligen på en smal gångstig som sträckte sig parallelt med den bredare vä gen och som här och der var djupt beskuggad af buskväxter. Denna stig numera blott begagnad af trädgårdsmästaren, för att ej behöfva stiga på rabatterna, beslöt Ellen att gå. Som hon beräknade, skulle den föra henne rätt fram till bänken der Frank låg och hennes förmodan svek henne ej. Tyst gick hon således vidare, än dold af trädens djupa skuggor, än med hastigare steg skyndande fram öfver öppna, af månen klart belysta platser, till dess hon hunnit slutet af den raka väg hon hittills följt och fann att en liten gångstig, som derifrån sträckte sig i rät vinkel, gick direkte fram till den bävk der Frank Storrier hvilade. Medan Ellen stod der, bestört öfver sin egen djerfhet och först i detta ögonblick tveksam om hon skulle gå vidare eller vända tillbaka, kunde hon tydligt se hans gestalt, alltjemnt i samma ställning med ansigtet nedböjdt och doldt af hans händer. Skulle hon tveka vid att närma sig? Berodde ej hela hennes framtida lycka på hennes handlingssätt i denna stund? Borde hon genom ett heligt löfte om trohet — en ed, att hans tankar skulle vara hennes, att hennes tankar skulle vara hans — för hela lifvet binda sig vid denne man, som — hon var fullt öfvertygad derom — förtärdes af en dold sorg, eller evt bekymmer eller sjelfförebråelsen öfver ett brott, som han icke äm