ker, med sina små, hvita händer sakta stryka på den gamla, rostiga jernplåten, till dess hon kom till en knapp, hvilken vid dagsljus såg ut som ett spikhufvud, likt de många öfriga, men som, då hon tryckte derpå, satte den tunga massan af ek och jern ilängsam rörelse. Ett friskt luftdrag strömmade in och framför henne låg den raka, gräsbevuxna vägen belyst af månskenet. Ellens första omsorg, sedan hon stigit öfver tröskeln, var att npptaga en af de större stenar som lågo invid husets grundmur, samt lägga den så inom dörren, att denna ej åter kunde sluta sig till och utestänga henne. Arten af det samtal som väntade henne, kände hon ej, men hona hade en säker, inre öf vertygelse, att hon skulle vilja återvända in lika hemlighetsfullt som hon hade kommit, på det att hennes frånvaro icke skulle blifva bemärkt af någon menniska. Sedan hon funnit en för ändamålet lämplig sten, lade hon den på den rätta platsen, drog igen dörren och förvissade sig om att allt var i riktig ordning. Hon gick derefter några steg fram, alltjemnt iakttagande att hålla sig i skuggan af boningshuset, och blickade oroligt och forskande ät det håll, der hon senast hade sett Frank. Han låg der ännu i samma ställning, orörligt utsträckt på bänken, med ansigtet gömdt i sina händer. Ellen stannade ett ögonblick för att betänka sig. Det skulle ej gagnat till något, om hon hade gått rätt framåt vägen, vid sidan af hvilken den trädgårdssoffa stod, der Frank läg, och hvilken var så placerad att han otvifvelaktigt skulle se henne eller höra hennes steg. I hvilketdera som helst af dessa fall kände hon honom tillräckligt genom den senaste tidens erfarenhet, för att veta att han skulle undvikit henne; men det var Ellens fasta