af tjockt tyg, till färgen lik muren. kunde lätt anses utgöra en del af denna. Emellertid var det den gardinen som Ellen med varsam hand nu sökte, och som, då hon funnit honom, hon sakta vek undan, hvarefter hon började gå nedför den trappa som gömdes der bakom. Smala, trånga trappsteg af sten, nötta och hala. Kanske hade här förföljda kavaljerer med brådskande hast skyndat ned, under det att rundhufvuden redan dundrade på portarna; kanske ock flyende, katolska prester, om hvilkas tillhäll vid det gamla herregodset den fanatiska landtbefolkniogen på orten blifvit underrättad. Trappan krökte sig i en skarp rundel och stegen voro sä urholkade och falska, att Ellen blott ganska långsamt kunde gä der, under det hon varsamt kände sig för på de skrofliga murarna å ömse sidor och allt emellanåt stannade, för att förvissa sig om att hon fätt riktigt fotfäste. Hon kände sig otålig öfver tvånget af den långsamma vandringen, orolig att Frank skulle ätervändt in förr än hon hunnit ned och fätt tala med honom. Genom att steg för steg komma allt längre ned, hade hon likväl slutligen hunnit till sista trappsteget och stod nu midt för en tung, på inre sidan jernbeslagen dörr, hvilken ända till dess hennes morbror tillträdde godset, under långliga tider aldrig hade varit öppnad. Under de första veckorna sedan hon kommit till Polwarth House hade Ellen upptäckt denna hemliga nedgång till trädgärden och var så nöjd med det fynd hon gjort, att hon lät öppna dörren och smörja gängjernen, hvarjemte hon gjorde sig väl bekant med sättet art behandla den hemliga fjeder, hvilken var anbragt i stället för lås. Der: för kunde hon äfven nu, ehuru i djupt mör