TRETTONDE KAPITLET. Bekinnelse. Ellen Wynne tvekade ej längre vid denna syn. Hon lemnade fönstret, skyndade med hastiga steg till sin garderob, tog ned en mörk klädning, tog den skyndsamt på sig, ehurn med darrande händer, kastade en kappa öfver axlarna, satte en liten hatt på hufvudet och upplåste sin dörr. Sakta och varsamt tittade hon först ut i korridoren, öppnade derpå hastigt dörren, gick ut och tillslöt den sakta efter sig. I den breda korridoren tycktes än mörka skuggor här och der skymta förbi och än klart månljus, som föll in genom de höga fönsterna, leda henne framåt, på den väg hon hade att vandra, Öfverallt herrskade tystnad och lugn, med undantag af ett aflägset sorl utaf dämpade röster från en del af den stora byggnaden, der tjenstfolkets rum voro belägna. Ellen behöfde icke taga vägen deråt och fortfor att med tysta steg gå vidare. Hon hade att gå förbi sin morbrors dörr; och då hon närmade sig denna, vågade hon knappast andas af fruktan för att den gamle mannen skulle höra henne; men intet ljud nädde hennes öra, utom djupa, jemna andetag som sade henne att den älskade gamle låg i sin goda, lugna sömn. Från korridoren sträckte sig, på andra sidan af squirens sofrum, två trappuppgänsar ned till de undra våningarna, — den ena bred och beqväm med balustrader af ek med konstrika, antika sniderier och belagd med mjuka, dyrbara mattor. Denna var hufvuduppgången och rättvist beundrad för sin sköna arkitektur. Ingången till den andral rar deremot knappast märkbar; en gardin: