Aftonbladet – 23 november 1872, sida 3

begränsad af ständigt grönskande växter. det klara månskenet såg hon tydligt en person gå af och an på gångstigen med ha stiga steg och händerna på. ryggen. Då och då stannade han tvärt, sträckte armarna upp i luften och månens strålar beyste ett dödsblekt anlete, Ellen såg att let var Frank Scorrier — hon hade i första ögonblicket igenkänt honom — och med ingestfulla blickar såg hon nu hurn han iter började gå af och an, af och an, med brådskande hast, till dess han kastade sig ned på en trädgårdssoffa bredvid vägen och sömde ansigtet i siva händer. TOLFTE KAPITLET. Grograms uppdrag. Vid Bradstocks bestämda förklaring sprang Grogram upp fråp sin plats på sängkanten och ställde sig rätt framför sin gäst. Hörde jag rätt, Georg? Sade du attdu skulle tvinga mig? Så sade jag; — dig eller din kompanjo; let kan komma på ett ut. Joe, lät mig säga dig ett ord till varning: försök inte på utt knäppa mig; det duger inte; du skulle para sjelf få omak deraf. Hvad menar du, Georg? Det vet du ganska väl, Joe. Vi ha vait för länge kamrater, för att du inte skulle stå mig lika bra som jag förstår dig. Gå iu och sätt dig på sängen, der du satt förut, ch låt mig talå till slut, men försök bara nte på att komma mig inpå lifvet eller att näppa mig, ty det duger inte. Ja, detta låter just bra, svarade Gro;ram. Du skall göra hvad jag vill, säger lu till mig — du och din kamrat, säger du; ch är det så, att ni inte vilja, så skall