Aftonbladet – 23 november 1872, sida 3

till och med en brudgum ser ledsam och melankolisk ut här i landet. De begåfvo sig in i toilettrummet, hvar est alla de vackra och dyrbara drägterna med artistisk skicklighet hade blifvit ut bredda på :soffa och stolar. Pauline var förtjust och kunde icke nog prisa deras många, förträffliga egenskaper. Ellen såg på allt, stilla och Ingnat och ehuru hon för klarade sig vara mycket nöjd, föreföll hor icke alls hänförd; tvärtom: det borgsna ut trycket i hennes ansigte var qvar som förut ter inkommen i sin sängkammare, tog hou på sig sin morgonrock och satt för sjunken i tankar, medan Pauline kammade hennes rika, mörka hår. Jalusien var dra gen för fönstret, men ett hörn af densamms hade fastnat på något vis, så att två ai de nedersta rutorna voro obetäckta. Den stora spegel, framför hvilken Eller satt, hade sin plats midt emot fönstret och då hon efter en läng stunds tystnad såg upp: föllo hennes blickar på de båda bars rutorna. Hon ryckte till, fixerade åter spe gelbilden och steg hastigt upp. Hvad befaller fröken ? frågade Pauline. Ack, jag ser! Jag skall genast nedfälla jalusien... Nej, sade Ellen och gick fram till fön stret, jag vill sjelf göra det; och dermed drog hon för jalusien. Gå nu och lägg dig, Pauline; du måste säkert vara mycket trött och jag behöfver inte vidare din hjelp. Men, nådig fröken, ni är inte ännu af. klädd, invände kammarjungfrun. Jag hjelper mig sjelf i qväll, sade hen nes unga matmor. Godnatt, Pauline! Hon skyndade på flickan, stängde dörren efter henne och ilade derefter åter till fönstret. Man hade från detsamma utsigt öf ver en lång, rak gångstig, på ömse sidor