Bret från Amerika. VI. Newyork den 7 Okt. 1872. När man, efter att i öfver två månader afva vistats inom staten Minnesota, lefvat land dess svenska befolkning, icke blott land städernas; utan äfven landsbygdens, eundrat denna befolknings enkla seder, rättramma sätt, för svenska namnet hedrande andel samt den äkta svenska grundton, om genomgår densammas så enskilda som ffentliga lif; i de tiotusende sjöarnes landmekts af en natur, så äkta svensk på sina tällen, att man trodde sig vara hemma i ädernetlandet, och öfverallt mött personer, ör hvilka egenskapen att vara nykommen vensk alltid var tillräcklig orsak till den nest omfattande välvilja, — är det icke utan n viss beklämning om hjertat, som man ätter sig i jernvägskupån för att i andra, innu mera vestligt belägna stater betrakta let svenska nybyggarelifvet. Så föreföll det åtminstone mig, då jag i vörjan af Augusti afreste från Minnesotas ränliga hufvudstad, S:t Paul, för att öfver Jhicago och Burlington begifva mig in i fowa och Nebraska, tvenne stater, der redan in icke obetydlig svensk befolkning finnes, ch der en fortgående invandring af våra andsmän eger rum. Chicago är, det skall gudarne veta, för tärvarande en allt annat än angenäm stad, om icke möjligen för elever i den allra nyaste byggnadskonsten, och jag dröjde här lerför nu endast två timmar, tillräckliga att medgifva intagandet af frukost och mina sakers transporterande från den ena bangården till den andra. — På återvägen hit till Newyork slapp jag dock icke ifrån med mindre än en vecka, som dock ur många synpunkter var angenäm och lärorik, och till hvilken jag längre fram skall återkomma. På andra dagens eftermiddag efter min afresa från S:t Paul ankom jag till Burlington, hufvudstad i staten Iowa. Liksom S:t Paul ligger denna stad vid den väldiga Mississippi-floden, som här presenterar sig med lika gult vatten, men äfven lika rik på täcka, tjusande naturscenerier som uppe i Minnesota. — Iowa, som genomgått mänga händer innan det slutligen år 1846 den 28 December npptogs säsom stat i den Nordamerikanska unionen, det har nemligen en gång tillhört Spanien, en gång Frankrike och en gäng England, är ett indianskt namn, som lär betyda det vackra landet. Traditionen förmäler nemligen, att då en indianstam, den första som genomtågade Towa, kom till flodernas fader, som utgör statens östra gräns, utropade stammens höfding, betagen af den naturliga skönhet som der mötte honom: Iowa — det vackra landet. På engelska uttalas det Ejowa. Staten räknade 1840 43114 inbyggare, 1850 101.982, 1860 674.913 och auscs nu hafva öfver 1,100,000. Af denna befolkuiug räknar man att ungefär 10,000 äro gvea a I denna beräkning torde dock tvifvelsutan en del norrmän och danskar ingå. Burlington ligger på venstra stranden af Mississippi, sluttande ned mot floden, och kan räknas för att vara en ganska vacker stad, ehuru hvad en del af dess gator beträffar ännu mycket återstår att önska. Msn i detta fall liknar den de flesta amerikanska städer. Den är 39 år gammal och räknar omkring 20.000 invånare, af hvilka omkring 5 till 600 äro svenskar, de flesta handtverkare och arbetare och alla, de jag träffade åtminstone, i syn barligen goda omständigheter. I Burlington hade jag nöjet att blifva introducerad hos tvenne amerikanska gentlemän, hrr Harris och Touzalin, begge chefer för hvar sin afdelning i det stora jernvägsbolaget Burlington Missouri river Railroad C:o, ett storartadt företag, som via Burlington sammanbinder Chicago med Fort Kearny, en punkt inne i Nebraska på Union PacifieJernvägen, och hvarigenom afståndet från Chicago till San Francisco betydligt förminskas. Burlington-Missouri-jernvägen anses af kännare för att vara en af de förnämsta jernvägar i Amerika hvad solidt arbete vidkommer, något som just icke fr sä vanligt i Amerika, och dess kupger ro in redda med en komfort och elegans, som icke erbjudas å någon af de bäst försedda europeiska jernvägarna. Mera sparsamt som det är med svenskar här, zkulle jag tvifvelsutan haft ganska betydande svårigheter att öfvervinna under mina resor i dessa stater, hade icke de ofvannämnde gentlemännen, med den förekommande artighet som alltid utmärker den fina amerikanaren, beredt mig ett angenämt och instruktivt ressällskap för 14 dagar, längs efter hela jernvägslinien, i professor I. D. Butler, en äldre gentleman, som beklädde professorsstolen i döda språk vid Madisons universitet. De angenäma dagar jag tillbragte i den fint bildade och vidtbereste mannens sällskap skall jag icke snart glömma, Visserligen sleto vi ibland ganska ondt nader våra turer i den yttersta vesisen och våra kampaniplatser voro icke alla af beqvir maste slag, men vi voro båda scrastade red ett synnerligen godt lynne och hade dessutom så många intressanta iaktiagelner att göra, att de små bezvärligbeterna nera ro0ade än orsakade förtret, Vi afgingo en atton kl. 7 e m. från Burlington och ankommo, efter att ha tillbragt natten i en af Pullmans synnerligen invent--: inrättade sofkupger, andra dagens morgon kl, 7 till Jernvägsstationen Stanton, kring liken ett betydande antal svenskar bo ni öfver trehundrafemttia familiar ant RR