Aftonbladet – 20 november 1872, sida 2

VN VV VV VT och välvilja för sin niece, var denna dag ännu mera vänlig än vanligt och rösten vitnade om ett hjertligt deltagande då han sade: Min kära, lilla Ellen, jag fick nyss höra af kusken att du varit inne i Bodmin på förmiddagen; naturligtvis kunde han ej veta om ditt samtal med den olyckliga qvinnan har ledt till något godt resultat. Jag längtar att få höra detta af dig. Nej, bästa morbror, svarade Ellen, det kan jag ej säga är händelsen. Du sade henne ju, att jag inte kan få verka för henne i denna sak, men att du är villig lemna allt möjligt bistånd och äfvenledes att, ehuru ingen af oss tror henne vara skyldig till den förbrytelse, hvarför hon anklagas, blir det nödvändigt att hon får en skicklig sakförare? Ja, morbror, jag talade vid henne, men jag ingick inte så synnerligt noga i detaljer. Jag sade henne att vi skulle ha omsorg för henne och tillse att hvad som behöfdes vid rättegången icke felades. Martha sjelf tycktes dock anse att detta föga skulle hjelpa henne, ty — och detta yttrande föreföll mig rätt underligt — hennes fiender hade alltför väl anlagt sina planer. Hvad kunde hon mena härmed? Det är mig omöjligt att säga, svarade morbrodern. Är hon så oskyldig som jag helst ville tro henne vara, så kan jag ej inse hvarför hon skulle inbilla sig att menniskor ha uppgjort någon komplott emot henne. — Jag begriper sannerligen ej hvilka fördelar de dermed kunde ha i sigte. Du mins, mitt kära barn, huruledes, då vi första gången talade härom, jag fann mig tvungen att med mina betänkligheter afkyla din tillitsfulla entusiasm. Mig föreföll det alltid högst eget att mrs Bradstock efter sin