Aftonbladet – 19 november 1872, sida 2

Den på dagoråvingen hos oss stående frågan om öfvergång från silfvertill guldmyntfot ger för ögonblicket åt underrättelserna om de bäda metallernas inbördes vär deförhållande ett synnerligt intresse. Tyvärr ställer sig detta värdeförhållande för närvarande så, att öfvergången från den ena myntfoten till den andra ingalunda kommer att försiggå under för oss gypnsamma om: ständigheter, ett förhållande som bekräftar riktigheten af de förutsägelser, som redan för flere år sedan förspordes från den sida, der man kraftigt manade att icke låta det då varande gynnsamma ögonblicket för verkställandet af denna oundvikliga reform gå obegagnadt förbi. Och likväl synes, detta oaktadt, öfvergångens verkställande icke böra uppskjutas längre än som är alldeles oundgängligt, ty det förefinnes icke mer än en mening derom, att silfret skall fortfara att mer och mer sjunka i pris. I Tyskland synes emellertid den definitiva öfvergången till guldmyntfoten komma att genom en egendomlig kombination af omständigheter fördröjas, Det visar sig nem ligen att Frankrike söker att vid verkstäl landet af krigskostnadsliqviderna till Tysk. land tillgodogöra sig den fördel, som de fal lande silfverpriserna erbjuda. Redan vid de senaste utbetalningarne till Tyskland verkställdes desza till en stor del genom den hamburgska girobanken, på hvilken Frank: rike anvisade högst betydliga belopp, till följd hvaraf den tyska regeringen fick ett mycket betydligt tillgodohafvande hos ham. burgerbanken. Detta hopande af giliver i banken anses ha varit ett bland hufvudmotiven för att skyndsamt ordnande af den se dan lång tid tillbaka å bane varande frågan om de hamburgska bankangelägenheternas ordnande. Man antog newligen att Frankrike skulle fortfarande begagna sig at den fördel, som detta betalningssätt erbjöd, och derigenom ästadkomma en tillökning i bankens metallförråd, som skulle försvåra