Aftonbladet – 18 november 1872, sida 3

— Konserter. Den andra soirgen afhrr Satter, Gehrman och Lindberg var med afseende på så väl programmets värde som utförandets förträfflighet fullt värdig sin berömda föregångare. Beethovens D-dur trio, med det odödliga snille som från första takten till den sista derur framstrålar samt de hemska visioner, som röra sig i dess verldsbekanta largo, tillhör antalet af de musikaliska storverk, hvilka, då de af konsterfarna händer utdelas, förvärfva sina exekutörer anspråk på publikens enhälliga och varaktiga tacksamhet. Rubinsteins trio i F-dur, som inledde konserten, är en synnerligen anslående komposition, utpreglad af en hos denne nästan mindre vanlig klarhet, och gaf de tre utförande artisterne tillfälle att ypperligt framstå, särdeles i andantets variationer. Novelletterna af Gade, en intagande serie af fem med mycken finess utarbetade miniatyrer och så ordnad att hvardera tonbilden i värde öfverträffar den föregående, åhördes äfvenledes med lifligt intresse och erhöll sin rättmätiga andel af det varma bifall, som under konsertens gång i rikt mått tillföll samtlige exekutörerne. Den andra symfonikonserten i Berns aalong var ända till trängsel besökt af en erkänsam publik och undfägnads sina gäster med en musikalisk anrättning, som i förhållande till entrepriset var verkligt lucullisk. Bland svenska kompositioner å programmet framstod August Södermans briljanta festouvertur. Konsertens slutnummer, Beethovens D-dur-symfoni, intager oemotståndligt genom sin egen underbara skönhet, men tycktes i åtskilliga hänseenden öfverskrida krafterna hos det Meissnerska kapellet, hvars många förträffliga egenskaper vi eljest gerna äro de första att varmt erkänna. Det svindlande tempo, som kan ifrigt efterlängtas då det gäller allegrosatser af Rossini, Auber, Verdi m. fl., kan deremot icke gillas hos tolkningen af ett bland Beethovens storartade snilleverk. Symfonikonserternas utomordentliga framgäng är för musikälskaren i hög grad tillfredsställande. RR