Aftonbladet – 18 november 1872, sida 2

fingrarne, qvittar det mig så mycket som så, huru mitt öde blir! Jag är led på att bålla mig undan och hyckla, — led vid hela lifvet! Men den här saken skall jag hapå redig fot; sedan må det gå hur som helst. Tunga steg hördes i trappan; de tystnade och nägon knackade på dörren. Hvem der? frågade mannen. Det är jag — Joel hördes Grogram svara utanför dörren. Skynda dig och öppna; det ångar så ljufligt af våra muggar och jag är dödande törstig! Dörren öppnades och Grogram inträdde, bärande i hvardera handen en rykande het grogg. Se så; vi skola båda känna oss bättre, sedan vi tömt dessa, sade Grogram och räckte kamraten den ena muggen. Om jag nu får se dig tömma denna, på gammalt, ärligt vis, sä tänker jag det skall göra mig nästan lika godt, som att jag dricker min egen. Hvad! kan du ännu tvifla, Joe? Nej, — äh nej; visst inte det, sade Grogram, jag kan inte gerna tvifla längre, sedan jag känt styrkan i dina fingrar, hört tonen i din röst och sett alltmera tydligt att ansigtet är ditt och ingen annans. Nej kamrat, du är inte alls förändrad, — pre cist nu, som för två år sedan. Nog vVetjag att du är min gamle stallbroder Georg Bradstock och ej något spöke; men, ser du, hur det är, så skulle du ända synas mig ännu mera lifslefvande, om jag fick se dig dricka den der muggen i botten. Godt, sade den andre, leende, jag skulle gerna göra mer än så, för att tjena en gammal väns, och dermed tömde han, muggen i ett andedrag, (Forts.)