Aftonbladet – 18 november 1872, sida 2

Inte hvad du nu sade, så mycket är visst, sade mannen; jag har ingen misstanke alls att du ämnar angifva mig; — och lika skulle det nästan i alla fall qvitta mig, ifall du gjorde det! Hvad jag tänkte på var någonting helt annat, men som jag ej ännu sagt dig ett ord derom, så kunde du inte tänka nägot ditåt. Nej, det är nog sannning i hvad du nu säger, medgaf Grogram. Jag kunde väl inte göra hvad du inte tillsagt mig om. Jag är här igen om en minut. — Så sannt jag lefver, tror jag att han är litet vriden! mumlade han för sig sjelf, medan han gick ned för trappan. Sedan den objudne gästen blifvit allena, var hans första göromäl att låsa dörren samt noga förvissa sig om att rigeln blifvit rätt förskjuten. Derefter satte han sig på rum mets enda rottingstol, stack ned händerna i sina djupa fickor, sträckte ut benen och började mumla för sig sjelf: Han är just inte förändrad, Joe, samma beskedliga karl som alltid, — rädd som en hare då han fick se mig och ej rätt säker ännu, om jag inte kommit upp ur närmaste kyrkogård och lemnat min kista här utanför porten, Det skulle ej vara svårt att på den vägen skrämma honom att vara mig behjelplig med den här affären. Men det behöfs inte med honom; han skall nog ändå söra hvad jag ber honom om. Den der mannen som är hans kamrat och som efter ult hvad jag hört, knappt har sin like i utt envist drifva igenom hvad han företagit sig, honom måste jag komma åt igenom Joe, ch jag skall så på fullt allvar hålla efter Joe, utt han tvingar sin vän att göra hvad jag vill. Det skall ske och dermed kan det vara nog taladt om den saken. Hvad mig jelf angår, tillade han och knäppte med