Aftonbladet – 18 november 1872, sida 2

ena handen, medan han afvisande eller var nande, utsträckte den andra. Vik undan! skrek han; kom mig int nära, säger jag, innan den här saken blifvi utredd. Är det Georg, eller är det int han ? Det är han, Joe. Och allt i sin ordning? Du förstår hva jag menar — riktigt kött och blod? he Georg — kommer du från galet håll? Mannen log litet, då han svarade: Allt i sin ordning, Joe — kött och blod; — ingenting att låta skrämma sig för. Det är jag glad ät, sade Grogram. Di gaf mig en svår skrämsel, då du tog af dig mössan och jag såg att det var du. Int alls förändrad är du heller, utom för skäg get på hakan, som i alla fall inte är syn nerligen stort, Låt mig nu se på dig lite nogare; låt mig känna ett litet grand om du kan ta mig i hand. Det kan gå för sig, sade mannen i det han utsträckte sin senfasta arm och tryckte Grograms hand med en kraft, så att denne. ehuru föga ömtålig han var, måste grins jämmerligen. Nu är du väl öfvertygad eller huru, Joe? Fullkomligt, sade Grogram, under det han grinande skakade sina fingrar. Ingen gengängare har väl någonsin gifvit ett så dant nyp. Men de sade likafullt att du blif. vit död, och det vet du Väl af, sjelf, kan jag tro? Om jag inte hade vetat det förut, skulle jag gissat dertill, af hvad du sagt och af ditt sätt då du först fick se mig. — Eller, ar du för vana, säna der fasoner, nu för tiden, Joe? Fasoner! — hvad för slag ? frågade Grogram. Hönsdån, sade mannen; du hade ett