Aftonbladet – 18 november 1872, sida 2

göra dermed. Nu gör han upp sin plan och så snart han har den riktigt klar, så ämnar han komma och gripa mig. Men det blir ingenting af med den saken! I morgon dag beger jag mig härifrån, åt annat håll; — om jag bara visste hvart! Hvarför skrifver inte Niklas Pentweazle, när han ändå tagit hela saken om hand? Hvarför ger han mig ej sina råd? Mitt bref har kanske kommit bort. Så besynner ligt, att jag just skulle träffa värdshusvärden i qväll och att han skulle berätta om att samma skälm gått der och lurat ett par dagar! Visst var det han, det kunde man strax förstå af beskrifningen; — och så hade skräddaren vid samma tid saknat honom på sin post, här i London. Jag kan inte alls tvifla på att han är mig på spåret och vilt jag komma undan helskinnad så får jag snabba mig! — Hvad är detta? Det knackade på dörren. Det är skräddaren, tänkte Grogram; kanske har han nyheter att förtälja. Stig in! ropade han. Nyckeln vreds om i låset, dörren öppnades och mannen i den länga öfverrocken, mössan neddragen till ögonbrynen och nedra delen af ansigtet gömdt inom en yfvig halsduk, kom långsamt in i rummet. Grogram sprang upp. Håll kamrat! ropade han och var nästa ägonblick genom en skicklig manöver vid dörren, mot hvilken han stödde sin rygg. Jag är ej tagen ännu, vi skola bli tvä om den saken. Främliogen sade icke ett ord, men höjde handen, som för att avärja det anfall som Grogram synbarligen var på väg att företaga emot honom. Härefter lindade han långsamt af halsduken, tog af sig mössan och vände sig åt Grogram,