Aftonbladet – 15 november 1872, sida 2

läggarnes arbeten; med ett ord: sökte för drifva sin tid med likt och olikt, till dess han slutligen, så trött, att han knappt orkade gå, vände om för att begifva sig till sitt bem. Just då han hunnit till gathörnet, hörde han en person med hastiga steg komma bakom honom och kände en hand vidröra hans axel. Nu är jag såld! mumlade Grogram och vände sig om, i öfvertygelse att få se den hemlighetsfulle främlingen, som skräddaren hade visat honom. Hans öfverraskning blef ej ringa, då en tung hand vänligt klappade honom på axeln och han fann sig stå ansigte mot ansigte med värden på värdshuset vid Liskeard! Ni trodde er väl inte få se mig här? sade denne fryntligt. Nej, i sanning, svarade Grogram. Ni är väl den siste man som jag här i London tänkte mig få träffa. Ja, så säger jag med, återtog den förre. Då den ena håller värdshus ända nere i grefskapet Cornwall och den andre är jernvägsarbetare eller något ditåt, så tycks det föga troligt att de skulle träffas på de här flata qvaderstenarna som bränna under skosulorna värre än om jag trampade nereien kalkugn, och mellan dessa höga hus, der jag knappt kan draga andan. Hur kommer ni sjelf att vara här? Jag har rest bit för att få mig en liten muntration, svarade Grogram, troget hållande sig till den historia som han förut hade berättat. Jag fick halfannan veckas ledighet, mellan två arbeten och reste hitupp, för att helsa på gamla vänner. Nå, än ni? Åh, jag har kommit hit för att tala vid en lagkarl och låta honom få veta hvad jag kan verka för anläggande af en ny jernväg