Aftonbladet – 15 november 1872, sida 2

oå sina egna angelägenheter, att han till ;ch med fann polisnyheterna, till hvilka han naturligtvis först vände sin uppmärksamhet, slöa och otrefliga, och så satt han alldeles sysslolös de återstående timmarne af dagen. Efter tre sådana dagar var hans tålamod 1ttömdt. Han hade väntat att få höra af nr Pentweazle; hade mot all reson hoppats utt bli återkallad till Cornwall, eller att ans förman skulle sända honom medel till stt resa ur landet, till någon stilla plats, ler han kunde hålla sig gömd, tills den stora Gwynruthinsaffären på ett eller annat vis blifvit afgjord. Men intet bref kom från mr Pentweazle och Grogram var förtviflad. Efter fyra dagars instängdt lif, uthärdade han icke längre och beslöt att gå ut. Sagdt och gjordt! Han begaf sig ut, såg vintersolen lysa klart på gatorna, hörde prat och skratt, såg en oräknelig mängd af åk lon, knuffades af fotgångare och kände ett absolut nöje af att utgöra en liten del af len stora menskligheten. Bättre syntes det honom vara att riskera ny fångenskap och leportation, än att lefva en enstörings lif, såsom under de förflutna dagarna. Hela den dagen vankade han af och an 0å Londons gator, icke så fritt och obesväadt, som då han först kom dit, utan med vängande hufvud och oupphörligt kastande skygga blickar tillbaka. Men ingen talade wonom till, och så vidt han begrep förföljles han ej af någon, och då qvällen kom utervände han hem, uttröttad, men mycket ippfriskad till sinnet. Nästa dag förgick på samma vis. Han ströfvade omkring på gatorna, tittade på odfönsterna och höll sig bakom folkhopar, som skockat sig omkring akrobater eller ositivspelare; kände sig intresserad vid synen af störtade åkarhästar, eller af gat