I verensstämmelse med förut befintliga teorier loch, skulle det förevarande ej uppfylla de lallra strängaste fordringar på en tragedi, lär det dock ett drama i högsta mening och dertill så mättadt af den ädlaste poesi, att det aldrig kan undgå anslå de själens stränIgar, som vibrera vid beröringen af det sköna och sanna. Att inlåta sig på en närmare Janalys af detta skådespel och dess många Istora skönheter torde dock vara mindre nödigt, enär det för den bildade publiken bör antagas vara tillräckligt kändt. Vi vilja derför endast sysselsätta oss med det sätt, på hvilket det å Dramatiska teatern för närvarande framställes. Att Shakspeare för att blifva fullkomligt njutbar i våra dagar tarfvar någon bearbetning till följd dels af hans skådespels längd, dels at de många scenförändringarDa, må gerna medgifvas, men de måste ske med en synnerligt lätt hand, på det intet må gå förloradt af det väsentliga hos en mästare, som så sällan skattade åt det tillfälliga. Med nöje erkänna vi ock att den nu begagnade bearbetningen i allmänhet gjorts med den pietet, att styckets öfverväldigande poesi derpå ingenting lidit. Sammanslagningen till en af de båda scenerna hos Lorenzo i andra akten gör visserligen ett litet ingrepp i sammanhanget, men verkar på det hela icke störande. Att grofheterna i ammaps man blifvit borttagna är en kanske nödvändig gärd åt vår tids smak, ehuru vi anse dem mera målande för tidsförhållandena, än t. ex. B. E. Malmström medgifver. Deremot har möjligen framställningen af gref Paris blitvit mindre klar genom uteslutandet af några scener, der han förekommer. Men en förändring, som bestämdt är en försämring, är att Julia gjorts till sjutton år, i stället för fjorton. Hon skall vara så späd och oskyldig, att hvarje föreställning om ett närmare förbållande till en man är henne främmande, hvarför hon ock, vid första framställningen af gref Paris frieri, säger att hon aldrig drömt om en sådan ära och lofvar att aldrig med sitt tycke träda utom gränsen för föräldrarneg bifall. Denna omständighet förklarar det blixtlika tändandet vid Romeos åsyn och vid hans kyss af den kärleksflamma, i hvilken hona är dömd att förbrinna, och det är just hennes naiva yppande af sin kärlek, som gör ett så djupt intryck på honom, hvilken förut brunnit för koketten Rosalinda. Ej heller kunna vi förstå hvarför, då Shakspeare och efter honom Hagberg öfverallt i sin vers skrifya Römeo, man på scenen säger Romåo, hvarigenom understundom, åå ingen omkastnuing af orden kan ske, som berättigar en dylik tonvigt, versen helt och hället förryckes. Såsom skäl för förändringen af Julias ålder torde man vilja anföra att hennes roll utföres af en mogen skådespelerska, hvilken man knappt med någon grad af illusion kan tänka sig såsom fjortonårig. Men dels är Julia en eldig, tidigt utbildad sydländska, dels måste illusionen bo ej blott på scenen, utan i ännu rikare mått i åskådårens inbildningskraft, och då man i alla fall aldrig kan komma ifrån att vädja till den samma, kunde mah äfven vågat det i detta fall, för att få behålla den Julia, Shakspeare tänkt sig. Att hon likväl icke var i allo sådan, som hon af fru Hwasser framställdes, måste Fal tilstär, liksöm att det alltid Miäste bNtva svårt för en mogen qvinna att gifva gestalt åt denna diktens skäraste skapelse, på samma gång det är rent af oMöjligt för en omogen skådespelerska. Säkert är att ingen annan af vår dramatiska scens qvinliga per: sonal för närvarande kunnat gifva en så god bild af Julia, som hon, och att hon i vissa scener, särskildt den undersköna balkongscenen i andra akten, i hög grad öfverträffade alla förväntningar. Men fru Hwassers individualitet är ej fullt lämplig till återgifvandet af en Julia, och det just derför att hon är en i så hög grad medveten konstnärinna. Der det hos Julia är instinkten, som talar är det hos fru Hwasser reflektionen. Detta kan aldrig blifva ett fel, iten är obestridligen en brist. Vackert ändock, attreflektionen kan åstadkomma så goda resultat, som i allmänhet i går var fallet! En an märkning måste vi dock göra mot de djerfva, stundom onaturliga attityderna, som synas oss mer gymnastiskt konstiga än elastiskt konstnärliga, och främst mot detta krypande på golfvet, som möjligeh kan anstå Sardous äktetiskapsbryterskör, men ej Julia, som Skall uttrycka smärta och fruktan, icke ånger samvetsqval. Hon knäfaller för sin fär, inen hon släpar sig ej i stoftet efter Honom, dertill har hon för stark känsla äf sin eZen värdighet och af det upphöjda i det patos, som bestämmer Henne. : Ej heller är hr Elmlund rätt passande för Romeos parti, hvilket fordrar mera eld, friskhet och handlingskraft, än han förmår återgifva. Att han i går led af någon heshet inverkade visserligen också litet ofördelaktigt, särdeles i första akten, men torde dock ej i något väsentligt hafva förändrat hans uppfattning af -rolen. Hr Elmlund tyckes oss på senare tiden Hafva antagit ett gråtmildt predikoman6r, som sällan är på sin plats, och minst hos Romeo. Äfven mot honom hafva vi en särskild anmärkning, nemligen att han ej låter det musikaliska i versen tillbörligt framträda, utan sönderstyckar honom, förmodligen i akt och me-l ning att derigenom bättre framhäfva tanken. Att en så rontinerad skådespelare, som hr Elmlund, icke, såsom det heter, skämdel. bort vare sig sin rol eller intrycket af det hela, torde vi icke behöfva säga, och han var ock tillika med fru Hwasser föremåll. för uttrycken af den gifmilda publikens bifall. . De uäderordnade partierna utfördes i allmähtet på ett tillfredsställande sätt. Döck tro vi ätt det hela skulle vinna på ett rolutbyte emellan hrr Lagerqvist och Dörum, så vida ej rent af den senare skulle erhålla förtroendet att återgifva Lorenzo, i hvars rol hr Hanssons entoniga predikande förefaller mer än vanligt torrt och tröttande. Fra Almlöfs amma: och framför allt hr Fredrikssons Mereutio äro otvifvelaktigt de partier, som återgifvas mest i styckets anda. fven hr Helander förtjenar erkännande för de HÅ