e, mänt och uppriktigt saknade konungen hade NI dock andra (än den kungliga uppvaktningen) , I froljenare, och det till tusental, väl af honom sjelf okände, men dock, såsom hans trogne iloch trägne förebedjare, kände af konungar. i nes Konung. Äfven dessa hade så gerna -Fönskat och väl med rätta kunnat begära att utaf de, på hans yttersta, honom kringstående förtrogna, få sig delgifna några mer läsliga drag af den döende konungens själsanlete. Att författaren, som antagligen sjelf räknar sig bland desta, af honom så kallade trotjenare, här uttrycker ett missnöje, torde för hvarje läsare al förestående citat vara klart. Han är således missnöjd öfver, att han och hans själsförlIvandter icke fått ett meddelande sådant, som han önskat — kanske till och med öf dver, att icke han blifvit såsom biktfader Tkallad till dödsbädden. Jo jo, den som så stolt kallar sig trotjenare har nog sina anspråk! Men låtom oss se på anspråkens befogenhet. Herr J. 8. vill ha ett annat meddelande än han fått. Men tänk om ingenting annat finnes att meddela, än det som blifvit -meddeladt! Tänk om vid den kungl. dödsbädden intet varit syaligt af de drag, som hr J. 8. efterlängtade — om intet af de ord och drag, d. v. : åthäfvor, som han anser maktpåliggande, der funnits — om icke ens orden synd och nåd uttalats! Hvad vill då br J.S.? Viseicke,attnågot annat då står honom åter, än att beklaga sig öfver att den döende konungens själsanlete (2) icke bar sde drag som han sösom kristen förnämligast efterlängtar och söker, Det må nu hr J. S. göra, om han har behof deraf, och ett behof så starkt, att det ej kan tillfredsställas, med mindre än att offentliggöras i ett allmänt blad. Oss förekommer det likväl, att den man, som beklagar sig deröfver, att en medmenniska i andeligt hänseende icke är såsom han vill — bär de drag han efterlängtar och söker — är bra nära den förvillelse, hvarom Frälsaren talar under bilden af honom, som stod i templet och bad alltså: Jag tackar dig Gud; att jag icke är såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar eller ock såsom denne Publicanen.. Men tänk, om det skulle förhållit sig så, att den döende jorderikes konungen i de sista smärtans stunder var just i Publicanens sinnesstämning, så att ban icke-vågade lyfta sina ögon upp. Om khan, som under sitt jordiska lif afskydde all ostentation och skrymteri, äfven i döden med den, hos ärliga själar vanliga fruktan för skrymteri, föredrog att vara tyst och ensam med sin Gud, om han icke ville visa sitt ssjälsanlete för någon. annan än Honöm, som ensam kan se det, om han led tyst, trodde, hoppades och bad hemliga till Herren som ser i löndom; tillkommer det då hr J. 8. eller någon annan att hysa eller yttra missnöje eller tvifvel deröfver, att han ickefick se eller höra det, som här försiggick i det fördolda. Vi kunna ock föreställa oss, att så beskaffade ord, uttryck och bönesuckar, söm pläga Kttölja lidande och själtstrid verkligen förekommit, men att omgifningen, kän nande den döde monarkens vilja, icke ansett sig tillständigt att inför allmänheten afslöja eller på den käre bortgångnes räkning skylta med hvad som i de afgörande ögonblicken talades emellan honom och Gud allena. Om så är händelsen, finna vi i den tystlåteshet, som blifvit iakttagen, en pietet, som berättigar den kungliga sviten till allal gräbnlaga bjertans erkänsla. Vi kunna icke förstå med hvad rätt hr. J. S. här tränger sig fram med inqvisitorisk fordran på bikt och bekännelser. Ehuru väl kungligå personers ord och gerningar under lifvet göras till föremål för uppmärksamhet, måste de väl ändå i döden ega hvarje menniskas rätt att få vara ostörda af nyfikna och spanande blickar. Vi dförstk öch se väl, att hr J. 8. säger sig för sin kärleks skull behöfvå trösten af några i hans ögon tillförlitliga tecken på den förevigades hådastånd. Vi fråga dock, om det icke ändå är för långt drifna -anspråk — om det icke är en sjelfvisk -kärlek, som för sin tillfredsställelse icke ger sig rö med mindre, än den får inför en hel allmänhet. genomförska det fördolda efter tecken, sådana den vill me. Vi veta hvad ins, säger om sökandet efter tecken, och vi veta, att hvad der än må ligga i detta teckensökandet, icke är det den bidande tron, som nöjes åt Herrans nåd. Och vi frokta att det om dem, som isbördes söka och finna glädje i de tecken, som synav för menniskor, de må då ock benämnas med ett så dunkelt ord, som själsanletets drag (ho skådar själsanletet?) kan sä gas: Huru:kunnen I tro, I, som tagen berömmelse af. hvarändra inbördes ? Slutligen må vi tillägga, att hvad Wäktarens redaktion, i en viss välmening, tilllagt till hr J. 8:s artikel, gör ett icke mindre pinsamt intryck än artikeln sjelf. Då nemligen Wäktaren visar sig angelägen att med några spridda-ord efter hörsägen hopsamlade och lagda i den nu förstummade konungamunnen likasom urskulda den döde konungen inför hr J, S.; så har han dermed. intet annat gjort, än godkänt dennes sjelftagna rätt att inqvirera efter saker och förKållanden dem Gud allena ser och känner. Ar det då så långt kommet i Sverige, att svensk man och svensk konung skall kunna t. Ö. m. efter sin död dragas inför ett rfeligivst tribunal? Huru många steg: återstå :oss då, innan vi ha, å ena kidan krafvet på öronbikt och själamensor, och å den anåra aflat och eanoniesringa. SOS SS ev MM DO mm X x m mm Kr mn mt I— I frågan om Lasse Johansson ILucidor. EE PV