Ännu någrå ord om konung Carls sista stunder. — Svär till Wäktaren. Den religiösa riktning i våra dagar, som, med många hamn annars benämnd, i bildadt språk plägar kallas, och sjelf önskar kallas, pietism — med hvad rätt den får och tillegnar sig detta från Speners dagar vördade namn lemna vi hu derhän — och hvars organ Wäktaren är inom pressen, har visserligen ofta blifvit beskyld för en trånghufvad och trångbröstad. benägenhet, dels att inqvirera medmenniskors -själstillstånd; dels att deröfver fälla obehörig dom; men med den tolerans, som i senare år gjort sig gällande på det religiösa området, har man gerna öfversett med denna, hela riktningens arfaynd, för den goda mening, som man antagit utgöra grundvalen för dettaslags gudaktighet. Det gifves likväl en gräns, utanför hvilken en stillatigande toleruns icke är på sin plats, och den gränsen är grannlagetibetens, kärlekehs, den sanna pietetens. Insändaren anser, att denna gräns blifvit öfverskriden af tidningen Wäktaren i dess NE 43 för detta år, både genom intagande af en utaf signaturen J. 8. undertecknad artikel: Om konung Cårls sista -stunder, och genom de reflexioner, hvarmed tidningens redaktion beledsagat denna artikel. Han vågar derför Hos eder, hr redaktör, som plägat öppna edra tidningsspalter för diskussion i religiösa ämnen, anhålla om plats för några enkla, hastigt sammanfattade uttryck af det behof af protest emot sagde artiklars, både innehåll och anda, som deras läsning väckt, .; . Ingen kan i hr J. 8:s uppsats undgå att märka en misstro till, om ej just sanningen, åtminstone halten af-de i Sydsvenska Dagbladet, rörande den nyss hädavgångne konuvgens sista stunder, meddelade uppgifter, hvilka hr J. 8. finner omtöcknade af neologiska dimbilder. Man frågar sig då: Hvad motiverar hr -J; Sis uppträdande med denna misstro? Månne någon ovilja mot den hädarsofne konungen en ovilja af ovanligt intensiv art, då den ju skulle vilja kasta misstankens skugga öfver en allmänt älskad graf? Nej! Då ju artikeln kallar den bortgångne konungen älskad, uppriktigt saknad m. m., så få vi icke förutsätta så mycket skrymteri och-giftig ondska hos den, som Bybes hafva af kristeligt intresse tagit till ordet. Det mäste då vara kärlek till den döde,kristelig kärlek. Efter vår uppfattning synes likväl denskärlek, som framlyser i Kristi ord och föredöme, och som af hans apostel skildras så, att dem icke uppblåses, tänker intet argt, tror allting, hoppas allting, illa etå tillsammans med artikelförfattarens tydliga misstankar, att de upphöjda tankar och ideer, som sysselsatte -konungens sinne icke voro sådane, som artikelförfattaren kunnat gilla. Der misstankar äro, der äro arga. tankar närmare än allt annat. Det hjelper icke, att hr J. S. skall svara, det han endast misstänker, att omgifningen kring den kungl. dödsbädden icke rätt meddelat hvad som borde meddelas, I de kanske och möjligen, som han icke kunnat undgå att inflicka i sina tankars form, lyser mer än tydligt fråm bristen på det sinne, som tror allting och hoppas allting. Vi finna således icke heller att uppsatsen. trots alla försäkringar, varit -dikteråd af kristelig kärlek och pietet, som med-helig grannlagenhet -öfverskyler medsyndares bri ster och mot den felande känner intet annat än behofvet att bedja hemliga till Fadren. som i löndom ser, Märk väl: hemliga! Det finnes också en offentlig förbön i syna gogor och gatuhörn, hyilken intet annat-är än ett utpekande till anklagelse och dom öfver: den; för hvilken tungan beder med orden. Hvad:har då hr J. 9S:s motiv för det i våra ögon :både sonödiga och oberättigade uppträdandet kunnat vara? Hr J. 8. anger det sjelf. Han säger: Den så all