se sig omkring. Vedåkarne, hennes fTförskräckelse i fordna dagar, hafva blifvit ytterst civiliserade och de hafva nästan alldeles lagt bort sin gamla vana att köra öfver menniskor. Men huru skall det gå, när spårvägarne komma i fart? Fru X. är visst ieke döf, endast litet lomhörd, och hon ser ganska bra på långt håll, när hon icke har något annat att fundera på. Men det der hjelper icke, när en spårvagn kommer susande. Innan fru X. vet af någon ting är spårvagnen öfver henne... Det är så ohyggligt, att vi ej kunna ens tänka derpå. Och andra flanörer sedan! Man ser en bekant på motsatta trottoiren, en nyhet iett butikfönster, ett vackert fruntimmersansigte eller hvad som för öfrigt kan tilldraga sig uppmärksamhet. Man måste betrakta det der på närmare håll, sätter näsklämman fastare och begifver sig i godt mak öfver gatan... Åh, spårvagnen! Nei, de derspårvagnarne äro horribla och borde aldrig få införas i vårt samhälle. De komma bestämdt att göra olycka. Huru länge ha viicke kunnat lefva utan spårvagnar! Hvarför behöfva vi dem mera nu än förr? Hin håle må ta både Frestadius och Frenckel! Hvad man känner igen de der klagovisorna. De äro desamma, som höjas vid hvarje steg framåt, fastän med några små variationer, lämpade efter olika omständig heter. Nu mera skrattar man dock åt dem. Kommnnikationsmedlen hafva betydligt för bättrats under de senare årtiondena i Stockholm, men kompletta blifva de sannerligen icke, våga vi helt allvarsamt och i trotsaf gnället om motsatsen påstå, förr än spårvagnarne kommit i gång. Det vill säga att komplett blir aldrig någonting, hvilket är en välsignadt lycklig omständighet, ty det hindrar osg att stå stilla och stampa itröghetens lervälling, men våra kommunikationkmedel närma sig icke fallkomligheten förr än spårvagnarne hos oss införts på alla de sträckor, der sådana kunna trafikera, och detta är kanske på långt flera håll än man nu tycker sig kunna se. . Om spårvägar icke kunna anläggas uppför Besvärsbacken, kanske knappt uppför Götgatsbacken, hvilket dock väl icke är så alldeles af: gjordt, så kunna dylika mycket väl befara hela sträckan från; sistnämnda backes öfversta ändpunkt ända till närmare slutet af Götgatan. I en framtid kommer Hog bi spårvagäslinie att finnas från Götgatans södra del denna gata utför, svänga om hörnet vid S:t Paulsgatan, der en station naturligtvis inrättas, fortsätta S:t Paulsgatan till Adolt Fredrikstorg och sedan Hornsgatan ända till Hornskroken. Det är en stadsdel, som kanske framför andra delar i:vår hutvudstad behöfver förbättrad kommunikation till ladds, ehar han alldeles sakhat vattonkommunikation. Men sakta i backarne! Vi rilja visst icke att man skall genast börja med allt detta. Vi blifva mycket glada för tillfället, om Stockholm kan få en spårväg från Slussen framåt Skeppsbron, öfver Norrbro och sedan inåt Norrmalm på ena sidan bamt åt Ladugårdslandet och Djurgården å den andra.l Har början blott väl blifvit gjord,skallnog. fortsättning småningom följa, och en gång kommer man otvifvelaktigt att erkänna det pratet om omöjligheten att i Stockholm anlägga och trafikera spårvägar är gripet lika mycket ur luften, som det påstående, hvilket ännu för ett fjerdedels sekel sedan lät höra l sig, att Sverige vore allt för bergigt för att kunna hafva jernvägar. Tills vidare blir hrr Frestedii Frenckels spårväg sannolikt en ganska god affär, ända till dess vi få sådana spårvägar med ångyagnar, som gusa igetom våra gator, dit måste vi en gång komma. Kongl. teaterns styrelse tyckes vara särdeles nöjd med George Stephenssonsloko-l. motiv, hvilket förtfarande frustar på den dramatiska scenen. På dönlyriska ämnar ktyrelsen upptaga ett gammalt befordrihgsmedel, postiljonpiskan, sädan denna verkar iöfverensstämmelse med Adams musik. Postiljonen från Löngjumeau, som ej varit gifven här sedan år 1842, skall åter fram på scenen, och hr Ariioldson, som kommer att utföra titelpartiet, öfvar sig flitigt i att snärta med piska, hvilket hör till rellen, men som vår utmärkte förste tenor hittills ieke låtit ingå i sina musikaliska öfningar. Och sedan man fått under någon tid glädja sig åt smällen eller åtminstone åt snärten, kom mer Mignon, den bekanta operan af Ambröise THomas, Pariskonservatoriets Qirektör, hvilken :opera varit gifven med stort bifall under en lårg följd af föreställningar i Paris och räknas till mästarens bästa kom positioner. En annan af samma kompositörs operor, l Hamlet, gick i den förflutna veckan för första gången öfver den kejserliga ryska operans seen. Kömpositionen vann ej särdeles bifall, men så mycket mera sånger skan, som utförde Ophelias parti, hvarom vi redan ur Petersburgstidningar meddelat en utförlig skildring..-Kristina Nilssons fram-. gång på den scenen är lika fullständig, som på alla föregående, på hvilka Hon uppträdt. Hvarje uppriktig vän af konsten och af det land, som sett den utmärkta artisten födas, gläder sig åt Hennes hya triumf Jennyl Lind ock Kristina Nilsson hafva onekligen . böjt värt rykte i utlandet. Det är ett faktum, som endast småsinnet kan glömma. I den förflutna veckan tog en ung artist för längre tid afsked af Stockholms publik, och publiken visade Häru stort värde han sätter på denna uliga artists, Mathilda Grabows, vackra naturgåfvor samt enkla ochl från Kvarje förkonstling fria sätt ätt afvända dem. Fröken Grabow lemnär här många vänner — hvar och en vän af konsten måste också vara det af hennes unga intagande och högt lofvande konstnärskap — och dessa vänner skola med stort deltagande följa hennes utveckling under de studier, hon ämnar göra i Paris, Men få vi någonsin mer höra henne på vår scen? sade någon den afton, då homrtog afsked af publiken. Vi skola hoppas det, men om så ieke blefye fallet, öm fröken Grå bow skulle vinna änställning vid en utländsk scen och der gjorde en lycka, som hindrade henne att hit återvända, så skölle Henhes vänner här visserligen bektaga att degingo miste om att höra denna vackra röst och se dävina ökonstlade och intafande avnaärition