Aftonbladet – 12 november 1872, sida 2

tagit andra till hjelp och gjort oss detta spratt, men derpå är inte jag rätt säker. Jag blef tagen strax efter stölden — just min vanliga tur! De gjorde processen kört med mig, såtte in mig, dömde mig och skickäde mig öfver hafvet — det var min bistoria! Georg, han var längre fri; — hvem vet om han inte ändå sagt ett ord till nägon kamrat, Jag vet hvar de bo, de menniskor som han var mest. förtrolig med i gamla dagar; — om jag skulle gå dit; om jag skulle försöka att 1å ett Titet samiöpråk med dem. — Visst befallde mr Pentveazle mig att hålla mig stilla, men kom jag med säkra upplysningar till honom, så tänker jag nog att han skulle småle så blid emot mig. Jag behöfde ju bara vara hos dem ett par timmar och inte kan någon fara vara på färde för en så kort tid. — Jag står i alla fall inte ut längre, utan en enda själ att prata med någon stund på dagen. Sålunda argumenterade Grogram med sig sjelf, deruti följande verldens vanliga sed3 han förblandade nemligen hvad han ville göra med hvad han borde göra och sökte intala sig sjelf, att hvad som endast var böjelse, verkligen var pligt. Hans plan blef emellertid icke Verkställd och det äf följande anledning. Samma afton, då han hade hållit ofvanstående tal med sig sjelf, gick han ut för att taga sig litet motion och i afsigt att titta in på något af de ställen, der han vär säker på att träffa Georg Bradstocks forna stallbröder — et föga aktvingsvärdt säll skap. Grogtam hade dock så länge lefvat i beroende af Niklas Pentveazle att blotta föreställningen af denpes missnöje var nog för att förmå honom uppskjuta med sitt tillernade besök till en annan dåg. (Förts:)